Debatt

Fosterhandel utan debatt

Smygfilmade samtal från organisationen Planned Parenthood i USA illustrerar vår kulturs inkonsekvens i förhållande till abortfrågan. Det menar Jacob Rudolfsson.

Två veckor har gått sedan offentliggörandet av smygfilmade samtal med RFSU:s amerikanska systerorganisation, Planned Parenthood. Den första inspelningen, där företrädare för organisationen beskriver hur de genomför aborter i syfte att sälja intakta organ till forskning, har orsakat stor debatt i USA och lett till krav på en statlig utredning av Planned Parenthood då de tar emot statsbidrag.

I inspelningen är Deborah Nucatolas, högsta chef för Planned Parenthoods medicinska tjänster, som ansvarar för abortklinikerna, redogörelse lika saklig som skrämmande; ”Jag skulle påstå att många människor vill ha lever” och att ”många vill ha intakta hjärtan nu för tiden.” Nucatola beskriver sedan tillvägagångssättet.

"Vi har därför blivit mycket duktiga på att ta hjärta, lungor, lever. Därför kommer jag inte att krossa den delen, utan jag krossar i princip nedanför, jag krossar ovanför, och jag får då se om jag kan få allt intakt."

I en uppföljande video diskuterar en annan företrädare för Planned Parenthood prissättningen för organen: ”Låt mig ta reda på vad andra får, och om det är ungefärligt så är det bra. Om det fortfarande är för lågt, då kan vi höja det. Jag vill ha en Lamborghini. ”

Ytterligare tio filmer påstås återstå. När amerikanska medier väl uppmärksammade den första inspelningen, var det för att försvara Planned Parenthood – men nämn den organisation eller politiskt parti som kan åtnjuta en sådan medie­uppbackning. I Sverige har skandalen knappt rapporterats. I ett av få inslag, reducerar SR:s Studio Ett fostrens lever, hjärta, och lungor till ”fostervävnad”. Även personerna bakom smygfilmningen misstänkliggörs, vilket är ett typiskt genetiskt felslut där trovärdigheten i filmerna (som släpptes både i längre och nedkortad version) avgörs utifrån vilka som filmade dem – en prolife-organisation och del av den ”kristna högern”.

Deborah Nucatolas redogörelse i filmen illustrerar vår kulturs inkonsekvens i förhållande till abortfrågan. Å ena sidan ses fostret som en cellklump utan människovärde, å andra sidan har fostrets kroppsdelar värde just på grund av att det är en människa. Som Michael Wear, tidigare medarbetare i Vita Huset hos president Obama, kommenterade på Twitter: "Det borde oroa oss som ett samhälle att vi har användning för aborterade människoorgan, men inte barnet som tillhandahåller dem."

Vår kultur talar gärna om att respektera natur och miljö för kommande generationers skull, men talar sällan om att respektera kommande generationernas människovärde. En sådan kultur kräver långsiktigt och strategiskt arbete. Bland annat har vi på Svenska Evangeliska Alliansen utformat vår ledar- och opinionsutbildning Wilberforceakademin, för detta ändamål.

När den kristne politikern och människorättskämpen William Wilberforce våren 1789, efter en tre och en halv timmes redogörelse i det brittiska parlamentet av slaveriets grymheter – hur afrikanska män, kvinnor och barn kedjades som boskap och behandlades därefter – summerade han, ”Ni kan välja att se åt andra hållet, men ni kan aldrig säga att ni aldrig visste.”

Slavhandeln motiverades inte bara av att svarta ansågs sakna människovärde; det fanns även starka ekonomiska incitament. Ett tag motsvarade slavhandeln 80 procent av Storbritanniens inkomster från utlandet. Det är inte svårt att dra paralleller till innehållet i Planned Parenthood-filmerna. Även när det gäller motståndet mot dem som arbetar för en förändring. I Eric Metaxas biografi Amazing Grace: William Wilberforce and the Heroic Campaign to End Slavery (2007) beskrivs det hur Lord Melbourne, en av Wilberforces främsta motståndare, upprördes att han förde in sin kristna tro i samhällsdebatten; "Att det har gått så långt att man tillåter religionen att invadera det offentliga livet".

Jacob Rudolfsson,­

Bitr. Generalsekreterare Svenska Evan­geliska Alliansen.

Fler artiklar för dig