Med stor regelbundenhet kan vi se annonser i dagspressen där socialtjänsten letar med ljus och lykta efter fler hushåll som kan tänka sig att öppna sina hem för någon annans barn. När min fru och jag för drygt 20 år sedan kontaktade socialtjänsten i den kommun vi då bodde i blev det början på en livsresa vi aldrig kunnat drömma om. Nästan 30 barn har passerat vår dörrtröskel, barn som bott hos oss under en helg, några veckor, månader och några fall flera år.
Även denna sommar har vi kunnat läsa om socialsekreterare som dignar under bördor i form av enorma mängder av ärenden att hantera. Rekordmånga socialsekreterare inte bara byter arbetsplats, utan slutar som socialsekreterare helt och hållet. I en intervju i SVT beskrev Camilla Sköld på socionomernas fackförbund SSR situationen i många kommuner som "rent kaos".
En starkt växande del av socialsekreterarnas arbetsuppgifter gäller de många barn som far illa i Sverige. I takt med att medvetenheten och ”orosanmälningarna” ökar bland svenskarna, ökar också antalet ärenden hos de olika socialförvaltningarna. Men parallellt med ökade antal utredningar på grund av orosanmälningar kämpar dessutom socialtjänsten vad som måste betecknas som ett ”tvåfrontskrig” eftersom man har en stort och konstant underskott på familjer som vill ta hand om utsatta barn.
Detta underskott av ”fosterhem” är ett ständigt återkommande problem att hantera för varje socialchef och varje politiker i en socialnämnd eller motsvarande i de flesta av Sveriges kommuner.
Det finns cirka 16 000 barn som är placerade i familjehem eller motsvarande i Sverige i dag. Många är de hushåll som gör fantastiska insatser för att hjälpa dessa barn. Ibland räcker det om barnet får besöka det nya hemmet varannan helg, i några fall kanske det handlar om att bo där en tid, i andra fall kanske det handlar om att flytta dit för resten av livet.
Att ta hand om någon annans barn är inte bara enkelt. Så varför utsätter vi oss för det? Svaret är enkelt: Den relativt begränsade insatsen att ta emot ett barn, får ofta fantastiska konsekvenser för det utsatta barnet och det ger ofantligt mycket tillbaka till oss som öppnat vårt hem.
Jag är övertygad om att det finns många hushåll i Sverige där vuxna gång efter annan läst om behoven av att hjälpa utsatta barn och själva funderat på att göra en insats. Men jag vet också att för de allra flesta stannar det vid en tanke. En tanke som sedan rinner ut i sanden.
När nu sommaren går mot höst och vardagen tränger sig på efter en välbehövlig ledighet, blir därför min enkla fråga – har du ett hem som kan ta emot ett utsatt barn? Har du extra plats i hjärtat för ett barn som lider i Sverige i dag?
Om du hör av dig till socialtjänsten i din kommun och ber att få kontakt med den som har hand om familjehem, så är det en kontakt som inte tvingar dig till någonting. Men det är den sortens kontakt som behövs för att bollen ska komma i rullning. Det socialtjänsten söker är inte perfekta människor, man söker efter människor som kan erbjuda trygghet för ett utsatt barn.
Om du därefter blir familjehem är jag den förste att gratulera. Det blir sannolikt början på en livsresa du aldrig kommer att ångra. Och ditt hushåll, litet eller stort, kan med er vardag göra stor skillnad för ett utsatt barn i Sverige.
Thomas Ardenfors, familjehemspappa och författare till ”En extra plats i hjärtat” (Libris).
