När ett land överväger att ändra sin försvars- och säkerhetspolitik – och ingå i en militär allians med kärnvapen och bryta den alliansfrihet som bidragit till fred i mer än 200 år – måste det självfallet föregås av en seriös konsekvensanalys.
Den uppfattningen hade Kristdemokraterna vid rikstinget 2013 då det beslutades om en parlamentarisk utredning och först därefter beslut. Den linjen drev även Göran Hägglund när han mot slutet av sin partiledartid lyfte frågan om det är dags att överväga ett svenskt medlemskap i Nato.
Inför rikstinget 2015 var frågan uppe i partistyrelsen. Sex ledamöter vidhöll då behovet av en utredning: Emma Henriksson, Jakob Forssmed, Anders Sellström, Lars Thunberg, Per Landgren och Soledad Henriquez. Att på så kort tid och utan bred intern debatt överge kravet på utredning ansåg de sex ledamöterna vara oklokt och strida mot tidigare beslut.
Men partistyrelsens majoritet – troligen lätt uppjagad av Rysslands framskjutna övningsoperationer i luftrummet och misstänkta ubåtskränkningar – krävde med en kort skriftlig redogörelse till rikstinget att Sverige bör gå med i Nato. Seniorförbundet ansåg dessutom att Sverige ”snarast” bör söka medlemskap.
Jag menar att detta var förhastat. Eller som förre ambassadören Rolf Ekéus uttrycker det; ”Om Sverige söker anslutning till Atlantpakten/Nato skulle det innebära att vi väljer att betrakta Ryssland som en motståndare. Inte längre som en stat med vilken vi skall utveckla stabila och goda relationer, ett radikalt brott mot en 200-årig politik. Vi skulle tvingas anpassa vår diplomati till de riktlinjer som fastläggs av Atlantpakten. Föreställningen att Sverige i paktens politiska rådslag skulle kunna ha något inflytande är milt talat naiv.”
Den kvardröjande frågan efter rikstinget – partiets högsta beslutande organ – är om ombuden och de bejakande sidoförbunden verkligen prövat vad det innebär att anslutas till en militär allians, som under ledning av USA varit djupt delaktig i de misslyckade krigen i Afghanistan och Irak?
Ett svenskt och finskt medlemskap i Nato är en stor och allvarlig sak. Jag är inte säker på att ett medlemskap förbättrar Sveriges och Finlands säkerhet. Det kan göra det eftersom en starkare part blir en del av vårt skydd men det är äventyrligt att bortse från komplexiteten i den mångåriga spänningen mellan Sovjet/Ryssland och Nato.
Östersjön skulle vid en anslutning domineras av Nato, alliansens fronter samordnas österut och spänningen mellan Ryssland och Nato öka. Natostyrkor, staber, vapen, krigsfartyg, drönare och utskjutningsramper för missiler riktade mot Ryssland skulle sannolikt förr eller senare placeras på svenskt och finskt territorium.
Moskva skulle uppfatta medlemskapen som direkt riktade mot Ryssland och då ytterligare förstärka den militära planeringen västerut, öka sin militära närvaro i Östersjön, topprusta Kaliningrad och baserna i Finska viken och Murmansk, låta ryska spaningsflyg och ubåtar intensifiera sina spaningsuppdrag med resultatet att fler provocerande militära övningar från båda håll skulle bli ett faktum i vårt närområde. Den militära kapplöpningen skulle plötsligt stå vid våra trösklar.
Rolf Ekéus går ett steg längre i sin konsekvensanalys och framhåller i boken "Bevara alliansfriheten" – där även toppdiplomaterna Hans Blix, Sven Hirdman, Pierre Schori och Mats Bergquist reser viktiga frågor – att vid händelse av krig tvingas Natostaterna Sverige och Finland att operativt underordna sig den amerikanske Nato-överbefälhavaren:
”Den svenska marinen och dess ubåtar skulle i en konflikt ha till uppgift att angripa ryska fartyg för material- och personaltransporter. Ryska gas- och oljeledningar i Östersjön måste sprängas. Svenska baser skulle upplåtas för de allierade, men givetvis skulle också svenska stridsflygplan få till uppgift att bekämpa ryska mål. För rysk del skulle de svenska baserna uppenbarligen bekämpas från krigets begynnelse.”
Ekéus menar att med en svensk anslutning till kärnvapenalliansen skulle Sverige tvingas uppge sin traditionella antikärnvapendiplomati.
Från och till hävdar ivriga Natoanhängare att Ryssland faktiskt hotar Sverige militärt och att landet är i akut fara men de flesta säkerhetspolitiska bedömare tonar ned den retoriken. Rysslands provokativa anflygningar och övningsverksamhet – med några kränkningar som följd – har ökat i Östersjön och i luftrummet – så även Natos med anledning av Rysslands övergrepp i Krim och Ukraina.
Men det påstådda ryska ”hotet” mot Sverige skulle inte minska med en Natoanslutning. Ryssland ligger där det ligger och har självfallet egna säkerhetspolitiska intressen i en tid då ärkefienden Nato flyttar fram sina positioner.
Allt detta, och mer därtill, bör seriöst granskas i en parlamentarisk utredning innan något parti – och Sverige – säger ja till Nato.
Sune Olofson, försvarsreporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009
