För ett par tre veckor sedan upplevde jag i ett förmiddagsmöte i vår församling en maning att dela med mig av en inre vision. Jag såg för mig den bönernas skyddsmur som har funnits kring vårt land och som vi kallas att återupprätta i en ny nödtid. Våra andliga föregångare har trott på beskyddande bön. Lewi Pethrus skrev 1952 i sången "Svenska folk du borde tacka" om den osynliga änglavakten runt vårt lands gränser i ofredens tid. Än en gång är ondskan å offensiv, låt oss inse att ljusets änglar är starkare än ondskans redskap.
Många av oss minns de tio dagar av bön och fasta som proklamerades hösten 1952 sedan vi fått starka profetiska varningar om krigshot mot Sverige och då vi också påtagligt upplevde spänningar i vårt närområde. Predikanter och församlingar tog uppenbarelserna på allvar, och då den krigiska urladdningen inte kom, upplevde vi det inte som bevis på att profetiorna var falska utan som ett påtagligt bönesvar.
Profeterna hade manat till omvändelse, och många tog den maningen på allvar. I nöden föddes också ett förnyat missionsengagemang som ledde till en enastående expansion.
När vi nu upplever ett nytt krisläge, så kunde det ligga nära till hands att överväldigas av rädsla. Ofreden i vårt närområde, terrorhoten från extrema grupper, förföljelserna mot de kristna och andra minoritetsgrupper i områden dominerade av Islamiska staten, den väldiga folkvandringen som vi själva har att hantera, allt detta kan skapa panik och ångest.
Dimensionerna i folkomflyttningen har överrumplat oss. Å ena sidan har det som hänt skapat en ökad vilja att hjälpa. Men samtidigt har de inre spänningarna i landet blivit allt starkare. Och nu undrar många, hur vi ska kunna möta den väldiga utmaningen och mobilisera de resurser som krävs.
Under de senaste åren har det tagits en rad förbönsinitiativ inom den svenska kristenheten, och många har slutit upp kring dem. Samtidigt menar jag att vi ofta både i pingstförsamlingarna och i andra frikyrkorörelser har försummat de regelbundna bönemötena och den intensiva förbönen för land och folk.
I den gemensamma bönen kan vi med Andens hjälp undgå rädsla och missmod och förnyas i den levande tron på Guds möjligheter. Det är också genom Anden som vi kan fyllas av den medkänsla och omsorg som lyfter oss ur själviskheten. Flyktingkrisen kan vara ett Guds tillfälle till evangelisation bland tidigare onådda grupper.
Låt oss som kristenhet inbädda allt vårt arbete i ett förnyat bönenätverk, där vi stöder varandra både nationellt och lokalt.
Låt mig understryka: Det handlar inte om bön i stället för arbete utan om bön som ger kraft till tjänst för nödens barn.
