Vi förstår att Joakim Lundqvist känner sig nödgad att skriva något i Dagen efter vårt Uppdrag granskning om Livets ord. Det intressanta är vad han väljer att skriva.
Programmet avslöjar en styrelse som bakom medlemmarnas och givarnas ryggar fattat en mängd beslut som ekonomiskt gagnat dem själva och mest av allt den familj som under hela Livets ords tid haft majoritet, familjen Ekman. Lundqvist skulle, som ny ledare för församlingen och med medlemmarnas bästa för ögonen, kunna lägga alla kort på bordet, avsätta de styrelsemedlemmar som fortfarande sitter kvar och öppet gå ut och kritisera den förra ledaren. En ledare som uppenbarligen inte bara brustit i hanteringen av ekonomin, utan också i medmänsklig omsorg om allt för många av sina anställda och församlingsmedlemmar.
Det gör inte Joakim Lundqvist. I stället väljer han att skjuta budbäraren, bortförklara all kritik och i svepande ordalag beklaga att vissa saker blivit fel.
Vi tar det i tur och ordning.
Det är inte sant att Uppdrag granskning kontaktade Livets ord först 14 dagar innan sändning och då gav dem två dagar att svara. Joakim Lundqvist får sin första förfrågan den 14 oktober, sex veckor innan sändning. Där är vi tydliga med att våra frågor gäller ekonomin. Det brevet har Joakim Lundqvist aldrig svarat på. Samma dag får Ulf Ekman ett liknande brev, han svarar direkt att han inte tänker medverka. Efter ytterligare brev från oss får vi en vecka senare svar från Livets ords ordförande Janne Blom, han är tydlig med att han inte kan svara för Ulf Ekman och att han inte kan "tvinga" Joakim Lundqvist att vara med. Veckorna går. I ett telefonsamtal med Janne Blom två och en halv vecka innan sändning säger han, när vi vädjar om svar, "Jag kan ju inte pausa allt annat arbete bara för att ni ringer" (det finns bandat). Vi har då skickat en del av våra frågor men skickar nu allt, trots att vi inte har något löfte eller information om möjlighet till intervju. Blom väljer då att svara via mejl, svar vi redovisar i programmet. En och en halv vecka innan sändning får styrelsen och Ulf Ekman vårt manus samt alla frågor vi kommer ta upp och när Joakim Lundqvist kräver att få se hela reportaget innan för att kunna svara på om han tänker medverka får han det.
Det om våra metoder och Livets ords ogenerade hantering av sanningen inför sina medlemmar.
Bortförklarandet av kritiken är ännu pinsammare. Lundqvist har i två veckor nu viftat med ett (!) kvitto som han menar motsäger att Ulf Ekman tagit emot en kärleksgåva i Norge. Vi har aldrig fått se det kvittot och vi ifrågasätter om det ens avser samma gåva vi berättar om. Ett foto av kvittot lades ut på Livets ords blogg samma dag som vårt program sändes, kanske beror oviljan att visa det på att inbetalningen inte är gjord till Livets ord i Uppsala utan till en norsk stiftelse. Visste medlemmarna att den stiftelsen fanns? Känner medlemmarna till att det regelbundet gått pengar även till en engelsk stiftelse i Livets ords namn? Att det finns en stiftelse även i Kanada?
Lundqvist kommer få leta upp fler kvitton när fler nu fortsätter gräva i en ekonomisk härva som endast kan beskrivas som ljusskygg.
Livets ord låter stensäkra när de hävdar att allt vi visat är fel, men vi har fortfarande inte sett ett enda bevis på att de har rätt. Enorma kontanthanteringar viftas bort med kommentaren att Ulf Ekman aldrig tagit pengar kontant, 11 miljoner i undanstoppade pensioner till den gamla ledningen kommenteras med att den gamla styrelsen bett om ursäkt och en argumentation som får medlemmar att tro att styrelsen avsagt sig de kostsamma pensionsavtalen. Det kallas att slå blå dunster i människors ögon. Och när det gäller filmen från Ukraina; ja, Livets ords marknadschef säger i filmen att detta fattiga folk har bekostat kyrkan själva, sen säger han om och om igen att kyrkbygget är ett resultat av uppsalaförsamlingens gåvor. Det är motsägelsefullt. I intervjun i vårt program får han dock säga det han verkligen tror; att församlingen i Donetsk betalat själva. Det styrker onekligen vad pastorsparet Paduns berättar i programmet, att inga pengar gått från Livets ord till församlingen i Donetsk. Men återigen, det är viktigare att skjuta budbäraren än att svara; hur mycket pengar har egentligen gått till den fattiga församlingen i Ukraina? Och framför allt, hur mycket pengar har de skänkt till Livets ord i Uppsala? Marknadschefen i filmen hälsar mycket övertygande till Uppsalaförsamlingen hur tacksamma bröderna och systrarna i Ukraina är, har de anledning eller inte att vara det?
Så till hur Joakim Lundqvist skriver att han har en ödmjuk och självkritisk attityd. En sådan innebär att man lyssnar på kritikerna, på de människor som vittnar om att de farit illa. En sådan attityd innebär att man kraftigt tar avstånd från de missförhållanden som framkommer, att man går från ord till handling. I det här fallet borde det uppenbarligen innebära att vissa styrelsemedlemmar omedelbart får lämna dagens styrelse och att Joakim Lundqvist i egen person tar avstånd från de felaktigheter hans föregångare Ulf Ekman uppenbarligen är orsak till och att man tydligt redovisar vilken del av teologin man backar ifrån om man nu inser att den fått människor att fara illa.
Livets ord lägger stort kraft på att skjuta budbäraren. Vi tål det. Men borde inte kraften läggas på att ge medlemmarna sanningen? Det känner väl även Livets ord till, att det är den som ska göra oss fria?
Anna Lindman, reporter Uppdrag granskning.
Magnus Svenungsson, reporter Uppdrag granskning.
Nils Hanson, ansvarig utgivare Uppdrag granskning.
