En hivsmittad man använder kondom när han våldtar sitt offer. Att döma av officiella katolska lärodokument som påven Pius XI:s encyklika Casti Connubii (1930, § 53–56), påven Paulus VI:s encyclika Humanae Vitae (1968, § 11–14) och Katolska kyrkans katekes (1997, § 2370) tycks det därmed som om han begår två synder: Han våldtar, och han använder preventivmedel.
Att Katolska kyrkan, som jag hellre skulle dö för än förneka, kategoriskt avvisar preventivmedel är vida känt. Här räcker det att citera katekesen, som i sin tur citerar Humanae Vitae: "Däremot är 'varje handling som antingen sker före den äktenskapliga akten eller under dess förlopp eller äger rum i utvecklingen av dess naturliga följder och som har som mål eller medel att göra fortplantning omöjlig' i sig själv omoralisk."
Precis, kanske någon protesterar: Den äktenskapliga akten! Katolska kyrkans preventivmedelsförbud har ingenting med utomäktenskapliga aktiviteter att göra – i synnerhet inte med våldtäkter!
Jag misstänker dock att dylika protester präglas mer av önsketänkande än av noggrann exeges. I vart fall representerar de knappast vad som faktiskt står skrivet.
Notera att den fortplantningspreventiva åtgärden beskrivs som "i sig själv omoralisk" – intrinsece malus, som det heter, "intrinsikalt ond", oavsett motiv och omständigheter. Den är syndig i sig själv, enligt lärodokumenten, ty den strider mot den moraliska lag som Gud har vävt in i människans natur, en lag som manar oss att agera i enlighet med skapelsens gudagivna, objektiva syften. Som encyklikan Casti Connubii, till exempel, förtydligar: "Varje upptänkligt bruk av äktenskapet på ett sådant sätt att akten medvetet berövas sin naturliga förmåga att frambringa liv är ett brott mot Guds och naturens lag, och de som hänger sig åt sådant ådrar sig en allvarlig syndaskuld" (§ 56, min översättning). Men om alltså bruket av preventivmedel strider mot såväl människans natur som den moraliska lagens skapelsegivna objektivitet, varför skulle det vara av ondo endast innanför äktenskapets ramar?
Det tycks alltså tyvärr, att döma av dokumenten, som om det katolska preventivmedelsförbudet verkligen är absolut menat. Om jag har missförstått saken blir jag gärna korrigerad. I alla hänseenden vägrar jag tro – jag vill åtminstone inte tro – att vare sig Pius XI eller Paulus VI eller någon annan klok biskop, än mindre påve, verkligen skulle anse, om de avkrävdes ett svar, att våldtäktsmän gör saken etter värre genom att använda kondom. Blotta tanken är ju förfärlig, och det är hög tid att kyrkans ledning talar klarspråk och drar de logiska konsekvenserna. Vad som än har sagts tidigare är preventivmedelsförbudet inte absolut. Vad som är absolut, naturligtvis, är förbudet mot abortiva preventivmedel, alltså sådana som attackerar redan befruktade ägg, men tanken att alla typer av preventivmedelsbruk är av ondo är helt enkelt inte sann.
Hur är det då inom äktenskapet? Att döma av nämnda dokument råder det ingen tvekan. Fortplantningspreventiva åtgärder är ”absolut uteslutna”, betonar exempelvis Humanae Vitae, ty ”det är aldrig tillåtet, inte ens av de allvarligaste skäl, att göra ont i syfte att åstadkomma något gott – med andra ord, att direkt avse något som till sin natur motsäger den moraliska ordningen” (§ 14).
Inte heller inom äktenskapet kan ett absolut förbud dock vara befogat. Låt nämligen våldtäktsmannen i exemplet ovan vara den våldtagnas äkta man, som just fått reda på att han blivit hivsmittad genom en av sina kontakter med prostituerade, och det absurda i resonemanget står återigen i öppen dager. För inte menar verkligen Katolska kyrkan att han på den yttersta dagen skulle komma att dömas mildare, om han i stället våldtog sin hustru utan skydd?
Men varför konstruera så våldsamma exempel, kanske någon undrar. Den äktenskapliga akten är ju tänkt att vara en kärleksmanifestation. Är det inte först när den är ömsesidig och förenlig med kärlekens alla kriterier, om ens då, som det katolska preventivmedelsförbudet borde sätta in?
Jag ser fram emot ett tydligt klargörande från Katolska kyrkan i detta avseende. Det är bara att beklaga att den nyligen avslutade familjesynoden inte tycks ha adresserat frågan. Viktigast är, enligt min mening, att man så fort som möjligt erkänner att förbudet mot icke-abortiva preventivmedel inte är absolut, vare sig innanför eller utanför äktenskapet.
Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, Lunds universitet
