Den 25 januari 1946, för exakt 70 år sedan, ägde en av de största skamfläckarna rum i Sveriges moderna historia: Baltutlämningen, då 146 soldater från de baltiska grannländerna deporterades till Sovjetunionen. Trots många vädjanden stod Stalin på sig och krävde att kravet skulle tillmötesgås. Samlingsregeringen under andra världskriget hade fattat detta beslut. Den socialdemokratiska regeringen som tog vid efter krigsslutet med utrikesminister Torsten Undén som drivande kraft höll fast vid beslutet och satte det i verket.
Bussar från olika interneringsläger förde så under tvång de i stor utsträckning unga soldaterna söderut i en samlad aktion. I Trelleborgs hamn väntade det sovjetiska fartyget Beloostrov. Tragiska scener utspelade i lägren och i bussarna, då flera av de baltiska legionärerna tog livet av sig eller stympade sig själva. Någon kastade sig i det iskalla vattnet.
Mycket har forskats om baltinternernas öde, bland annat om dem som deporterades till Sibirien. De drömmar de haft om ett liv i frihet i Sverige grusades till följd av regeringens eftergiftspolitik gentemot Sovjetunionen. Deras liv vägde lätt i jämförelse med en kalkylerad politisk manöver. Juridiken valde man att bortse ifrån.
Nu har det gått sjuttio år sedan detta inträffade. Många föredrar säkert att man inte rotar i det gamla. Men som det nyligen sagts: Traumat finns kvar på båda sidor om Östersjön. Därför vore det på sin plats att vår nuvarande regering tydligt och förbehållslöst uttrycker, att det var fel det som partikamraterna drev igenom 1946. Utrikesminister Margot Wallström är ju känd för att rikta kritik mot missförhållanden i skilda länder.
Till diplomatin hör, som jag ser det, inte bara kritik utan även en portion självkritik. Alltså: Ett litet ord av ursäkt kan om inte ändra historiens förlopp så dock skingra traumat, bitterheten och känslan av skam.
Gunnar Hyltén-Cavallius, Teol. lic., Billinge
