Från grundskolan via gymnasiet till universitetet är den svenska utbildningsmiljön genomdränkt av kritik av kristen tro.
Jag har i samband med föreläsningar genom åren frågat tusentals människor hur de skulle beskriva den uttalade eller outtalade inställningen till kristen tro som de mött under sin utbildning. Är den positivt och bejakande? Är den neutral? Eller är den negativ och avvisande? De svar jag får är nästan till 100 procent att utbildningen på olika sätt gett ett negativt eller avvisande intryck av kristen tro.
Min iakttagelse bekräftas av Karin Kittelmann Flensners avhandling "Religious education in contemporary pluralistic Sweden". Hon har undersökt hur lärare och elever talar om religion och livsåskådningar när ämnet religionskunskap står på schemat (se Dagen 12 februari).
Att vara religiös framställdes på lektionerna som svårförenligt med att vara en modern, rationell, individualistisk och självständigt tänkande människa.
Att inta en ickereligiös och ateistisk position beskrevs däremot som ett neutralt och normalt förhållningssätt. Troende omtalas flera gånger som ”konstiga”, ”galna”, ”lurade” och ”ointelligenta”. Återkommande under utbildningen får kristna elever och studenter helt enkelt sin tro underminerad.
Konkret ser det ut så här:
Inom naturvetenskapen lär vi oss tolka forskning utifrån naturalistisk filosofi, som redan i utgångsläget utesluter en skapare.
Inom litteraturen lär vi oss postmodern hermeneutik, som sätter objektiva sanningsanspråk ur spel och där kristen tro som sann utesluts.
Inom historia presenteras den kristna kyrkan i konflikt med vetenskapen och som en auktoritär förtryckarapparat.
Inom psykologin förstår vi att det är vi som har skapat Gud till vår avbild. Han är bara en emotionell krycka som vi behöver i vår utsatthet.
Inom samhällskunskapen och sociologin lär vi oss att all religion är ett resultat av sin sociala kontext och inte en uppenbarelse från Gud.
För den som under uppväxten är både en del av en kristen miljö och en del av det svenska utbildningssystemet uppstår vad psykologer kallar kognitiv dissonans. Det är den starka obehagskänsla som infinner sig när vi försöker hålla fast vid motsägelsefulla idéer.
I församlingen är Gud självklar. Men hans existens motiveras sällan; den bara förutsätts. Jesus hyllas och ges en central plats, men det unika med hans person eller hans verk förklaras inte.
Inom kulturen i stort – och då inte minst inom utbildningssystemet – är Gud frånvarande. Bibeln är en föråldrad text från antikens värld, förvisso med vissa odödliga avsnitt. Vetenskap har ersatt gudstro. Kristen tro är inte unik, utan en bland alla religioner. Jesus är på sin höjd en inspirationskälla.
När dessa motstridiga idéer kolliderar måste man förr eller senare göra sig av med en uppsättning idéer för att mera helhjärtat kunna omfatta en annan. Tragiskt nog kan vi konstatera att sekulariseringen allt för ofta vunnit över evangeliet. Många unga har inte fått hjälp att se hur man med öppet sinne och med bevarad intellektuell integritet kan behålla tron.
Det pågår ett intellektuellt och andligt krig. Vi sviker både Herren och våra syskon – inte minst den unga generationen – om vi inte ger oss in i den striden.
Vi måste hjälpa nästa generation att intellektuellt tänka igenom den kristna tron. Vi kan inte skicka ut våra barn i strid utan skyddsutrustning, beväpnande enbart med slangbella.
Stefan Gustavsson,
generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen, aktuell med boken ”Behöver tron försvaras? Manifest för kristen apologetik” som utkommer inom kort.
