Jag håller med Marcus Birro i hans huvudpoäng om att särskilda boende för kristna flyktingar inte är önskvärda (Dagen 23 februari). Vi bör absolut stå upp för tolerans och allas lika värde, och välkomna människor av olika slag in i gemenskapen. Detta även om särskilda boenden faktiskt kan vara en kortsiktig lösning på komplexa problem.
Jag reagerade dock på Birros slutmening: ”De som kommer hit måste från första dagen lära sig hur vårt upplysta och civiliserade land är ordnat”. Den enda logiska slutsats jag kan dra av detta är att han insinuerar och förutsätter att alla flyktingar potentiellt sett är oupplysta och ociviliserade eftersom de uppenbarligen måste ”lära sig” att våld och hot och ”stenåldersmoral” inte är acceptabelt i ett västerländskt land.
Detta bygger förstås på en grov förvridning av verkligheten, som bidrar till en stigmatisering av människor från utomeuropeiska delar av världen som outbildade och socialt underlägsna.
Konflikter, fattigdom, våld och hot är komplexa problem, som inte låter sig förklaras uteslutande med hjälp av religion, kultur, etnicitet, moral eller liknande förklaringsmodeller.
Därför anser jag att vi bör vara försiktiga när vi delar ut domar och tar anledningar till konflikter mellan flyktingar för givet.
Våld och hot på asylboende ska förstås inte accepteras och flyktingar bör informeras om sina rättigheter och skyldigheter inom Sveriges gränser. Vad jag vänder mig emot är den generaliserande översittarattityden gentemot flyktingar som antyds i Birros artikel.
Som barn fick jag lära mig att lärjungaskapet innebär en strävan mot att älska alla människor urskiljningslöst och betrakta dem som barn till Gud, att vittna om Jesu försoningsbudskap och att se bjälken i ens eget öga före flisan i den andres. Jag anser inte att simpla insinuationer om andra människors underlägsenhet går ihop med detta, och är det något som bör vägleda oss i tider av humanitär kris så är det levande evangeliet.
Kristofer Lindh, student
