Mycket har förändrats i migrationsdebatten. Många reformförslag som för bara något år sedan var omöjliga att dryfta, anammas nu av en majoritet av Sveriges riksdag. Många, likt Lennart Bondeson (Dagen 4 mars), känner sig inte hemma i den nya verklighet som slår hål på vår självbild och utmanar vår övertygelse.
Sverige befinner sig i en migrationskris som saknar historisk motsvarighet. Samhällsutmaningarna ska dock inte, som Bondeson påstår att jag förespråkar, riva upp våra principer och värderingar. Det är inte sanningarna som utmanas av krisen. Det är lögnerna.
Tidigare artikel: Värna asylrätten, slakta inte!
Vi har aldrig haft kapaciteten att ge skydd till alla med asylskäl. För att kunna ”värna asylrätten” till varje pris har vi förlitat oss på Medelhavets höga vågor, människosmugglare, turkisk gränspolis och ungersk taggtråd. Vi har påstått att de som flyr är välkomna till vårt land, men vi har gjort allt för att hindra människor att ta sig hit och kräva sin rätt. Det är lätt att föra sig med vackra ord och utfästa vackra löften när man står på rätt sida av murarna. Vår goda självbild har förblivit intakt för att andra har gjort smutsjobbet.
Det är detta hyckleri som synliggörs när EU:s yttre gränskontroll fallerat. Även före kriget i Syrien och Islamiska statens framfart hade vi inte någon möjlighet erbjuda skydd till de över 40 miljoner som befann sig på flykt då i världen. Även om inte alla vill komma till hit, så är det bristen på legala vägar, tuff gränsbevakning, fattigdom, Sveriges geografiska läge och EU:s regler om att asyl ska sökas i första land som höll asyltrycket på en hanterbar nivå.
När jag påstått att "värna asylrätten" är den heliga ko som behöver slaktas är det skenheligheten jag menar måste dö. Självklart ska inte kärnan i asylrätten, att kunna söka asyl, omprövas. Men de konventioner som utgör asylrätten reglerar mer än detta och ligger till grund för att hyckleriet fått fortgå och att så många människor tvingats offra sina liv i det desperata hoppet om att få sin sak prövad enligt asylrättens regler.
Det nuvarande regelverket gör att den som vill komma till Sverige måste betala stora summor till organiserad brottslighet och vara beredd att riskera både sitt eget och sin familjs liv. Därför är det inte förvånande att 67 procent av de asylsökande är män, de flesta unga, snarare än kvinnor och äldre. När asyl kan sökas först när du fysiskt befinner dig på svensk mark finns ingen garanti att vi ger skydd till dem som har störst behov av vidarebosättning. Den utan fysisk kapacitet och ekonomisk möjlighet blir kvar i oroshärden.
När riksdagen sätter sina generösa principer på prov och årligen erbjuder legal väg för de i UNHCR:s flyktingläger som har störst behov av vidarebosättning landar vi på en pinsamt låg nivå. 1 900 personer välkomnas via kvotflyktingssystemet. Det är inte ens en procent av den totala migrationsströmmen. Detta trots att det är det enda sättet att garantera att de med störst behov får hjälp.
Nästan alla riksdagspartier har insett att det finns en gräns för hur många Sverige kan ta emot på kort sikt. Regeringen har genomfört reformer för att få kontroll flyktingströmmarna så att migrationen hamnar på en hanterbar nivå, men det är bara en kortsiktig lösning. Om vi är överens om att vi inte kan hjälpa alla, varför inte förespråka reformer som gör att vi kan hjälpa dem med störst behov?
Danmarks regering har redan tagit initiativ till att omförhandla FN:s flyktingkonvention och därmed asylrätten. För den verklighetsförankrade är det svårt att tro att asylrätten som den är konstruerad i dag kommer att förbli intakt. Asylrätten ska inte handla om rätten att komma till ett specifikt land och inte heller borde du behöva befinna dig fysiskt i ett nytt land för att få dina asylskäl prövade.
EU och Sverige bör fortsatt ta ansvar för att erbjuda människor skydd. Vi har alltjämt en moralisk plikt att försöka möta behoven som finns. Dels genom utökat stöd till flyktingläger i närområdet, men också att genom generösa kvoter erbjuda legala vägar för dem med störst skyddsbehov och ge dem en ny framtid i Sverige. Kvoter som bör ligga på en nivå som ger reell möjlighet att erbjuda människor en framtid, inte bara tillträde över vår landsgräns.
Länder som Kanada, som inte är förbundet med krishärdarna via landvägen och därmed inte har samma problem som vi, kan redan i dag agera i denna anda. De väljer att flyga in tiotusentals kvinnor och familjer från områdena. Detta för att ge skydd till de med störst behov, något som vår taggtrådsskyddade generositet misslyckas med.
Vi måste nu fråga oss vad som är viktigast: Att skydda konkreta formuleringar i konventioner som är skrivna för en annan verklighet än dagens, eller att skydda formuleringarnas ursprungliga syfte och ge så många människor som möjligt skydd från krig, terror och förföljelse? Hur skyddar vi bäst människovärdet? Genom ord eller handling?
Jag tror genom det sistnämnda.
Sara Skyttedal, förbundsordförande, Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU)
