Som ung kom jag som barndöpt att känna mig hemma hos Örebromissionen. Men där orkade jag efter några år inte med de ständiga påpekandena om att jag borde döpas. Jag svarade alltid att jag redan var döpt. Detta var i början på sjuttiotalet. Jag hade hoppats att det var bättre nu.
Läs mer: Väntat att baptisterna förpassats till marginalen
Dopet är ett. Det kan säkert ske i vilken ålder som helst. En annan sak är att förstå och ta emot Jesus som sin personliga frälsare. För mig skedde det i tjugoårsåldern. Men varför skulle det medföra att jag skulle börja tvivla på mitt dop? Tvärtom förstod jag att uppskatta det!
Jag respekterar baptisternas vuxendop och förstår deras resonemang i dopfrågan. Är det inte en självklarhet att möta samma förståelse från baptisterna för vårt barndop?
När vi adopterade ett barn från Moder Teresas barnhem i Bangalore i Indien pratade vår präst med oss om vikten att ta reda på om pojken var döpt i Indien. Det var han, och han fick därför konvertera till Svenska kyrkan från katolicismen, och vi hade en barnvälsignelse i stället för dop. Dopet är ett och ska inte göras om! Lika självklart borde det vara för Equmeniapastorer att respektera dopet.
Jag är bara en vanlig lekman och inte alls insatt i vad som står i "Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan", men jag har funderat mycket kring dopfrågan och blev ledsen när jag läste Peringe Pihlströms debattartikel.
Läs tidigare artikel: Baptisterna ut i marginalen
Efter min tid hos Örebromissionen, där jag aldrig fick bli medlem, hittade jag min kyrka - en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan. Där fick jag vara med och verka för frikyrkans väckelsekristendom i Svenska kyrkan.
Jag kan inte tänka mig att någon inom Svenska kyrkan dömer ut vuxendopet. Maktmissbruket ligger väl hos dem som dömer ut barndopet?
Ingrid Ceder
