Jag gläder mig över att centrala kristna trosfrågor debatteras i det offentliga rummet och är därför tacksam över debattartiklarna och krönikan som publicerades i Dagen under Stilla veckan (Daniel Norburg 22 mars, Anders Piltz 23 mars, Stefan Holmström 24 mars) som respons på min tidigare debattartikel (Dagen 18 mars).
Det är ju också en vecka där kyrkans huvudbudskap tydliggörs. Jesus från Nasaret som är Kristus har dött på korset för vår skull och uppstått från de döda på tredje dagen. Påskens underbara rop ljuder som ett gränsöverskridande glädjebudskap runt hela världen: Kristus är sannerligen uppstånden!
Läs mer: Alla behöver Jesus, Bonnier!
Läs mer: Kunskap om en enda väg
Men vad betyder det att Jesus dog på korset? I Kyrkans (Kyrkan med stort K står i denna artikel för den världsvida Kyrkan som är större än varje enskilt samfund) tradition finns flera så kallade ”försoningsläror”.
En av dem, den dramatiska, talar om Jesu kamp och seger över ondskan. För kärleks skull gick Jesus hela vägen in i och genom döden för att visa att inget kan stoppa Guds kärlek. Allt det som är vår mänskliga brist bar han "in i förlåtelsen" (Sv. Ps 74:2).
Korsdöden och uppståndelsen är alltså uttryck för Guds kärlek till var och en av oss. Gud sluter då ett nytt förbund med mänskligheten utan att de tidigare förbunden mist sin giltighet. Frälsningen handlar då om att människan aldrig är utlämnad åt sig själv, aldrig ensam, aldrig hopplöst förlorad in i den egna inkröktheten.
Om detta skrev jag med flit ingenting i den förra artikeln vilket sedan efterfrågades av EFS missionsföreståndare Stefan Holmström. Om detta liksom om Jesu liv och undervisning ska vi som kristna självklart tala i både ord och handling.
Vi ska, åter igen, i allt ge Jesus äran. Det uttryckte jag vidare ganska tydligt i mitt förra inlägg. Men ibland har vi svårt för den hållning som Martin Luther har framhållit: Att tyda allting till det bästa (Lilla katekesen, kommentar till 8:e budet).
Mission är viktigt! Det är vi kallade till och vi kristna kan bara tala om Jesus utifrån vår egen erfarenhet och tro för andra som är beredda att lyssna. Något annat har jag aldrig påstått! Men i en god religionsdialog handlar det också om att lyssna till den andre, att ta den andre på allvar.
Vi får, likt den romersk katolska kyrkan, se att ”Allt som är sant, rätt, gott och skönt, var det än finns, kommer av den helige Ande.”
I religionsdialogens sammanhang talar vi också om att Andens frukter mognar även utanför Kyrkans ramar och att Gud är lika generös i frälsningen som i skapelsen. Vi är ju ”alla barn till en och samma gud” som påven, enligt Dagens Nyheter (25 mars), sa på Skärtorsdagen.
Om nu den helige Anden är verksam utanför Kyrkans ram, i andra religioner, borde det betyda att Gud på olika sätt möter i andra religioner. Ingen religion kan till fullo uttrycka Guds storhet. Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har "rätt".
Med den inställningen kan jag glädjas över när mina muslimska syskon, som inget hellre vill än att leva i fred, samlas till bön och fördjupning i den lokala moskén, liksom när mina judiska syskon tänder sabbatsljusen på fredagseftermiddagen för att därefter bege sig till den lokala synagogan och fira sabbatens ankomst.
Läs mer: Gud är bortom alla världens religioner
Jag gläder mig lika självklart när kyrkklockorna kallar till gudstjänst där ”evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Augsburgska bekännelsen artikel 7). Mission handlar då om att, i lyhördhet för Guds verk, vittna på ett trovärdigt sätt om det vi kristna bärs av.
I Bibeln möter jag Guds ord. Bibelns många skiftande texter har jag som enskild kristen att förhålla mig till i ljuset av kyrkans liv, av bibelforskning och det lokala sammanhanget.
Präster och pastorer fördjupar sig under studietiden i bibelvetenskap. Denna kunskap får inte isoleras från fortsatt tänkande och förkunnande för då riskerar vi en studietid som det snarare handlar om att ”komma igenom”, att ”överleva” än att berikas och fördjupas av.
Självklart vittnar Nya testamentets skrifter om Jesus som Gud hos oss och om vad detta betyder för kyrkans kallelse och uppdrag. Återigen har jag inte hävdat något annat. Men tro och kunskap måste få höra samman. Bibelvetenskapen måste få höra ihop med tolkning och förkunnelse till glädje och uppbyggelse för oss som lyssnar.
Sammanfattningsvis behöver vi inte vara så ängsliga över att Gud är större än alla våra religioner och att Guds kärlek och omsorg också möter på andra sätt än genom Jesus Kristus. Men, åter igen, vi kristna är kallade att tala om det vi har "sett och hört" (Apg 4:20).
Svenska kyrkan säger i sitt, av kyrkomötet antagna, inomkyrkliga samtalsdokument ”Guds vägar”: ”I Bibeln betyder omvändelse inte bara bot och bättring i individualistisk mening. Ännu mer betecknar det en människornas gemensamma vändning hän mot Gud och den framtid Gud bereder, Gudsriket.”
Må vi då alla på lika och olika sätt vända oss hän mot Gud i tro på och tillit och kärlek till Gud som alltid är större och i kärlek till våra medmänniskor och oss själva.
Åke Bonnier, biskop i Skara stift
