"Vi ska inte uppdra åt kyrkostyrelsen att ställa till med räfst och rättarting och vi ska inte skapa en ny kollektiv skuld."
Så motiverade år 2000 Irene Pierrazzi (s), utskottets nej till en vetenskaplig genomlysning av hur teologer, präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan har förhållit sig till regimer, bland andra då DDR, som har begått brott mot mänskligheten. Alltså en sådan forskning, som Gunnar Hyltén-Cavallius och Anna Emdeborg efterlyste i Dagen (7 april).
Utskottets betänkande (KI 2000:12) är också ett paradexempel på den totala oviljan att blottlägga kyrkans kryperi inför systemet bakom järnridån. Det är en två A4-sidor lång text, som föranleds av min motion (2000:62) med förslaget att tillsätta en oberoende forskningsgrupp, som består av teologer, historiker och statsvetare. Jag redovisade för övrigt – vid det DDR-symposium som Växjöstiftet anordnade på hösten 2013 – motions-, utskotts- och protokollstexterna.
Läs mer: Utred kyrkans DDR-koppling
I rannsakan över vad som har skett i det förflutna, ville dock – läs noga nu! – "utskottet med emfas betona, att sanningen aldrig frigörs genom utpekande av andra eller klappjakt på enskilda personer. Vad kyrkan är i behov av är det vetenskapligt analyserade underlaget som sedan kan bearbetas under reflektion och bön för att omsättas i försonande handling".
Alltså inga sanningar som skall komma fram, inga namn nämnas. Kan avsikten att mörka vad som skett och vilka som figurerat bli tydligare? Det hela skall mynna ut i full acceptans och försoning!
Dagenskribenterna den 7 april har rätt i sin undran över varför Svenska kyrkans ledning inte tidigare gått till botten med frågorna om kyrkans roll i relationen till kommunistiska regimer, DDR:s och andra.
Det frågade jag mig också för sexton år sedan.
Än mer konfunderad blev jag under den långa debatten i plenum, där flera ledande kyrkoföreträdare med olika argument ställde sig på utskottets nejsida. Men det var känsligt att försöka motivera varför alla stenar skall vändas ifråga om kyrkan och nazismen men inte de som rör kommunismen.
En förklaring är arvet från 1968, som än i dag präglar många kyrkliga företrädare och långt flera i kultursektorn och som av dem själva sammanfattas med att de kämpade för det goda, de undertryckta och svältande folken, och så vidare.
Men de förmådde ej inse att de befann sig på fel sida om gränsen mellan diktaturen och demokratin. USA var den stora boven, Mao Tse-Tung – en av världens värsta massmördare – hjälten och förebilden.
Märkligt nog fastnade också ett antal kyrkliga företrädare i en DDR-beundran med omvänd attityd till det framgångsrika och demokratiska Västtyskland.
Det intressanta är om Svenska kyrkan i dag är beredd att ompröva sitt ställningstagande från år 2000. Nu som då är Socialdemokraterna den största nomineringsgruppen i kyrkomötet. Dess åsikt väger alltså tungt, om forskningsprojektet aktualiseras på nytt. En nyckelställning har då gruppens ordförande, Olle Burell, som kan visa att man har ändrat uppfattning. Visserligen har han senare i år aviserat sin avgång från posten, men innan dess hinner han ge kyrkan och allmänheten den glädjande forskningsnyheten. Tar han chansen?
Därvidlag kan Dag Sandahl vara ett föredöme. Det var nämligen han som initierade Växjöstiftets välorganiserade och konstruktiva DDR-symposium från att tretton år tidigare i kyrkomötet ha varit en av dem som ivrigast motsatte sig forskningsprojektet.
Bengt Olof Dike, kyrkomötesledamot 1989-2005, nu församlingsengagerad
