Tyvärr kan en icke pingstväns värsta fördomar besannas när man läser två gamla pingstvänners farhågor och oro över troendedopets framtid i samband med sammanslagningen av pastorsutbildningen för Pingst, Svenska alliansmissionen (SAM) och Evangeliska frikyrkan (EFK).
Jag är "ingift" i pingströrelsen och har därför lärt känna alla dess goda och positiva sidor, så om jag haft några fördomar är de numera borta. Sigvard Svärd och Göte Olingdahl gör dock med sina inlägg (Dagen 25 maj och 7 juni) sitt bästa för att de ska vakna till liv igen. En av dessa "gamla fördomar" är att pingstvänner ofta är ganska okunniga om sina frikyrkliga bröders och systrars samfund och historia. Därför ger Sigvard Svärd intrycket att Svenska alliansmissionen är något slags historiskt bihang till Svenska missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan). Vi i SAM har liksom EFS vuxit fram ur den evangeliska väckelsen och är äldre än Svenska missionsförbundet, men har mycket riktigt liksom de en så kallad dubbel dopsyn. Men den historiska utvecklingen är att under 1900-talet har vuxendopet blivit dominerande i praxis inom SAM och barndopspraxis utövas av en minoritet. Dessutom har barndopssynen alltmer blivit lik den metodistiska där den starka betoningen ligger på de efterföljande stegen av personlig omvändelse och helgelse. Det är snarare denna minoritet inom SAM som borde vara orolig över samgåendet med två så starka vuxendöparrörelser som Pingst och EFK! Eller är Pingst inte stark i sin vuxendöparidentitet?
Där kan en annan fördom tyvärr dyka upp av Svärds och Olingdahls inlägg: Att Pingst inte är så teologiskt starkt förankrade i sin egen identitet så att man därför varit rädd för en öppen dialog med andra teologiska synpunkter – bättre då att sluta sig inom sitt eget. Men detta vet jag ju är osant, egentligen. Genom flera års samverkan i teologisk utbildning har jag funnit många pingstvänner som är väl teologiskt förankrade och trygga i sin vuxendopsidentitet och därför vågar gå in i ett givande samarbete.
Så varför oroa sig?
Gunne Oscarsson
