Observera att den här debattartikeln publicerades 2016.
Min pappa var ett ensamkommande flyktingbarn. Två gånger dessutom. Första gången var han tre år och kom tillsammans med 70 000 andra finska barn som skickades till Sverige på flykt undan kriget. Efter sju år i Sverige skickades han tillbaka till Finland, till en familj som han inte längre kände igen.
Sju år senare kom han som 16-åring tillbaka för att arbeta och försörja sig själv: Han utbildade sig till ingenjör, gifte sig, fick jobb på Asea och har uppskattningsvis bidragit till det svenska samhället med närmare 10 miljoner kronor i skatt (räknat i dagens penningvärde). För att inte tala om alla vinster som han har varit med och skapat i den ideella sektorn. Som scoutledare, kassör i roddföreningen, ordförande i Missionsförsamlingen och ordförande i Saronhuset, en social verksamhet i Uddevalla där han och mamma numera bor.
I dag brinner världen i vår närhet och människor som befinner sig på flykt knackar på vårt lands dörr. Situationen är minst sagt utmanade och jag tror att vårt sätt att möta den är en ödesfråga.
I tider av kris är det lätt att hamna på defensiven, men jag skulle – med min egen pappa som exempel – vilja föreslå ett alternativt synsätt: Låt oss se asylsökande som en investering istället för en kostnad, som en möjlighet och inte som ett hot. Det som verkar vara den största utmaningen för vårt Europa i modern tid kanske inte bara är en förbannelse utan även en välsignelse?
Tänk om man istället för att stirra sig blind på dagens kris blickade framåt och försökte föreställa sig ett Sverige med 15 miljoner invånare i stället för dagens 10 miljoner. Invånare som är med och bygger vår gemensamma framtid, som betalar skatt och startar företag. Det borde vara bra för Sverige om vi blir fler som är med och bidrar och tar ansvar, eller hur?
Jag efterlyser ett ledarskap som sätter ord på drömmen om ett växande, generöst och blomstrande Sverige. Ett land där drömmar kan bli verklighet, där hårt arbete lönar sig och där solidariteten med den svage och utsatte är en självklarhet. Nu behövs ett ledarskap som "talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns", som Paulus uttryckte det.
Om man vågar utgå från en sådan dröm så behövs en handlingsplan som andas tro och inte rädsla. Låt mig ge några förslag på vad en sådan plan skulle kunna innehålla.
1. Utbilda. Sätt alla asylsökande i omedelbar utbildning. Den som söker asyl i Sverige ber om att få bli del av vårt land, och då behöver man få rimliga förutsättningar i form av språk, samhällskunskap och historia. Ge dem chans att förstå sitt nya land. Beskriv det svenska rättssystemet, undervisa om hur vi ser på människors lika värde och möjligheter. Berätta om den svenska arbetstraditionen med både förpliktelser och förmåner. Beskriv den stora tillit som de flesta svenskar har för sina myndigheter och ge de asylsökande som levt i skräck för sina myndigheter tid att landa i en ny kontext.
Skulle det visa sig att den asylsökande inte har rätt att stanna i Sverige eller själv väljer att återvända så har vi åtminstone bidragit till människors allmänbildning under den tid de vistats här. I dag sitter asylsökande sysslolösa och värdefull tid går förlorad. Ser man människor som kapital pågår en förfärande kapitalförstöring på våra asylboenden.
2. Matcha. Det finns en strålande möjlighet att matcha arbetsmarknadens behov med ny arbetskraft. På det härbärge vi i Filadelfiaförsamlingen driver tillsammans med Stockholms stad möter jag unga, ambitiösa, hemlösa män, ofta av afrikanskt ursprung, som inget hellre vill än att få en chans att visa vad de går för. De pluggar svenska till sent på natten, de har en ambition som jag inte träffar på hos särskilt många av våra svenska tonåringar.
Varje gång jag träffar dem tänker jag: Här sitter Sveriges framtid! De bara väntar på möjligheten att bli en del av vårt samhälle. Man behöver bara vara lite kreativ och inse att nyanlända flyktingar inte kan förväntas smälta in i det svenska utbildningssystemet helt friktionsfritt. Våga tänka nytt!
3. Inkludera. När jag blev retad i grundskolan för att jag hette Piensoho så var det mina klasskompisar som talade om för mig att jag var en "annan sort", inte jag själv! Låt oss skapa ett samhällsklimat som är inkluderande där vi slutar tro att människor har annorlunda drömmar bara för att de har en annan hudfärg, ett konstigt efternamn eller knagglig svenska.
De flesta människor längtar efter att få leva i fred tillsammans med människor man älskar och med möjlighet att ta ansvar för sig själv och sin familj. Ta vara på det i stället för att prata om människor som kostnader och problem – som vi pratar om människor kommer de förmodligen att uppfatta sig själva.
Låt oss prata om alla människor som myndiga och ansvariga för sig själva och sitt liv, så att alla vågar tro att deras dröm kan bli verklighet i Sverige genom hårt arbete!
4. Samordna. Det går inte att tro att dagens flyktingsituation ska lösas enbart av politikerna. Nu behövs en nationell mobilisering av alla goda krafter som kan vara med och arbeta för lyckat mottagande och integration.
Jag efterlyser en samordning och mobilisering av civilsamhällets aktörer – församlingar, föreningar och frivilligorganisationer – tillsammans med politiker på både nationell och lokal nivå. Ska vi lyckas med en av de största utmaningarna i vårt lands moderna historia måste vi göra det tillsammans!
Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan, Stockholm.
