Konflikten mellan Kyrkornas världsråd (KV) och Israel har på nytt kommit i dagen genom det bemötande som några representanter för KV fick vid säkerhetskontrollen i samband med deras ankomst till Israel för en tid sedan. Incidenten vid flygplatsen har tagits som intäkt för att på nytt attackera Israel. Israel har ju också officiellt genom sin ambassadör i Sverige vänt sig mot den ensidighet med vilken KV beskriver konflikten mellan Israel och palestinierna (Dagen 27 maj och 15 juni).
Med stöd av KV pågår en internationell kampanj för att få kyrkor i hela världen att engagera sig i den politiska kampen mot Israel. Det teologiska underlaget för denna kampanj är dokumentet Kairos Palestina från 2009.
Svenska kyrkan har tydligen tagit till sig intentionerna i dokumentet. Det finns risk för att en grupp aktivister från Svenska kyrkan med Anna Karin Hammar (präst och därtill koordinator för Kairos Palestina Sverige) i spetsen tar hela kristenheten som gisslan för sin fientliga hållning till Israel om inte Sveriges kristna råd markerar hur man ser på Kairos Palestina med dess politiska implikationer.
Jag tror att stora delar av svensk kristenhet är ganska ovetande om vad det dokumentet står för. En oförbehållsam anslutning till Kairos Palestina vore högst anmärkningsvärt.
Som jag läser dokumentet är det i sin teologiska ansats och konklusion en modern variant av den gamla ersättningsteologin som förnekar Bibelns specifika löften till det judiska folket och deras framtid i det som Guds ord benämner som ”Israels land”.
I likhet med ersättningsteologins historiska konsekvenser för relationen mellan kristenheten och det judiska folket hotar dokumentet Kairos Palestina att förgifta kyrkornas relation till Israel och ge näring till antisemitiska strömningar.
Enligt Kairos Palestina är det judiska folkets närvaro i sitt gamla hemland endast en följd av att "väst ville kompensera det som man begått mot judarnas rätt i Europas länder". Man bortser helt från att det är det judiska folkets tusenåriga historia som gett landområdet dess genuina identitet och att den verkliga drivkraften för tillkomsten av staten Israel är en tvåtusenårig längtan tillbaka till löfteslandet när judar över hela världen under påskfirandet hälsar varandra med de förväntansfulla orden: "nästa år i Jerusalem".
Hela dokumentet mynnar ut i en uppmaning till världens kyrkor att ansluta sig till en världsomspännande orättfärdig ekonomisk bojkott av all israelisk aktivitet som kan ha någon anknytning till vad man kallar ”ockuperat område”. I sin förlängning betyder det, i palestinskt politiskt språkbruk, i princip även det landområde som utgör staten Israel.
Man hänvisar gärna till hur bojkotten mot Sydafrika bidrog till en politisk lösning men det går inte att jämställa dessa båda konflikter till sitt innehåll.
Trots att man kan känna en stark delaktighet med de palestinier som i likhet med israelerna är ett offer för det arabiska och storpolitiska spelet i Mellanöstern måste man som kristen bejaka judarnas återkomst till landet i enlighet med det profetiska ordet. Det går inte att beskriva problematiken i en rent humanistisk och politisk kontext. Det går inte heller att manipulera de bibliska texterna så att man på ett bekvämt sätt kan anpassa sig till det som är politiskt opportunt för ”världssamfundet” och ett korrupt FN-systems behandling av Israel-frågan.
Om Kyrkornas världsråd bekräftar de palestinska kyrkornas politiska teologi så som den framställs i Kairos Palestina kommer man endast att skapa orealistiska förväntningar hos palestinierna och därmed förlänga lidandet för alla de som bor i det Heliga landet.
Kairos Palestina må vara ett rop på hjälp, och som kristna bör vi lyssna till ropet och be, men också bidra med våra historiska erfarenheter av det lidande som en felaktig teologi lett till för det judiska folket. Endast i respekt för Guds förbund med Abraham och dess löften kan vi bygga profetiskt relevanta relationer till det judiska folket och Israel.
