Öyvind Tolvsens studie om att frikyrkokartan ritas om har väckt uppmärksamhet, även i vanliga media. Tolvsen ger en aggregerad översikt över trenderna, många nya församlingar grundas, framförallt migrantförsamlingar. Frikyrkans tillbakagång har minskat, en trend är flytten till större städer. Efter att ha varit verksam i frikyrkan i hela mitt liv skulle jag vilja bidra till några reflektioner.
Om vi har ett längre tidsperspektiv, och utgår från år 1960 har traditionella frikyrkan och Svenska kyrkan haft ett enormt medlemstapp. Många av de äldre församlingarna lever i denna kräftgång och det tycks inte förändras.
Det märks tydligast om man tittar på hur många som faktiskt deltar i gudstjänstlivet. Tolvsens rapport pekar på förändringar och ljuspunkter, framförallt genom invandringen till Sverige.
Ett stort problem efter 1960 är att nya kristna rörelser som får stort genomslag och uppmärksamhet inte har klarat att bygga upp växande församlingsrörelser med fokus på att grunda nya församlingar och nå nya människor. Nedgången i äldre samfund skulle inte vara så dramatisk om det kom nya rörelser som växer mer än de gamla minskar.
Trots stor uppmärksamhet och trendighet kring trosrörelsen under 1980- och 90-talet blev det inte någon kontinuerligt växande församlingsrörelse som vann nya människor i Sverige, däremot lyckades man med en omfattande internationell expansion.
Samma utveckling med Vineyard med en omfattande uppmärksamhet på nittiotalet. Liknande mönster hittar vi om vi backar tillbaka till sextiotalet och granskar Maranata, expansionen avtog ganska snabbt.
Det var också ett av misstagen med sjuttiotalets karismatiska väckelse, mycket internkristen förnyelse med ack så lite av evangelisation och grundande av nya församlingar som nådde nya människor.
En erfarenhet är att ganska snabbt brottas nya rörelser med samma stagnationsproblem som de äldre samfunden. Ett problem är att den här typen av nya rörelser lockar till sig många kristna med starkt engagemang och skapar därmed en åderlåtning i de äldre samfunden. När en ny församling lockar till sig många befintliga kristna skapar det stagnation, det blir mer övergödning än att vinna nya människor.
Så problemet tycks inte vara om det är gammalt eller nytt.
Låt mig ge några exempel från dagens kristna Sverige för att se hopp och riktmärken inför framtiden. Det finns församlingar i Sverige i dag som enligt min mening lever i vad vi traditionellt brukar kalla för väckelse. Det vill säga en växande församling som ständigt vinner nya människor.
Hillsong i Stockholm är ett mycket intressant initiativ. Man har mer fokus på att nå och vinna nya människor (jämfört med andra nya rörelser som kommit senaste decennierna) än att bli ett konferenscentrum för redan kristna. Kan man hålla den kursen och samtidigt bevara ödmjukheten, kan det även i fortsättningen vara ett spännande initiativ.
Motala Baptistförsamling upplever en mycket intressant utveckling. En nästan utdöende församling för tio år sedan, där många människor har kommit till tro under senare år. Det visar att det inte handlar om att det är en gammal eller ny församling. Både Hillsong och Motala präglas av pastorer med stark evangelistisk gåva, Andreas Nielsen och Christer Roshamn.
Utvecklingen i Lysekils församling där Hans Wolfbrandt är kyrkoherde visar att det inte handlar om frikyrkan eller Svenska kyrkan, gammalt eller nytt, storstad eller småstad. Gud verkar där han får möjlighet.
Jag menar att det också är ett exempel på en församling som lever i väckelse. Lysekils gamla kyrka fylls av lovsjungande människor varje söndag.
Det mest intressanta exemplet är Hammarby i Stockholm, där den gamla EFS-föreningen fått en systerförening. Den nya föreningen leds av Annahita Parsan och är en avknoppning från Klara kyrka. En församling som består av 365 nyomvända muslimer, främst med rötter från Iran.
De fyra exemplen visar också att det inte bara finns en modell. Det behövs olika typer av levande församlingar på olika platser som har ett fokus på att nå nya människor. Ett annat gemensamt drag är att man lever i en sund form av karismatisk kristendom och med en levande bibeltro med en stark betoning på att nå ut med evangeliet till nya människor.
Det verkar som om Gud välsignar när han får möjlighet och bryr sig inte om samfundsetikett, om det är gammal eller ny församling, storstad eller småstad.
Det kanske också handlar om att lyfta fram evangelistens och apostelns gåva i frontlinjen. Den avgörande frågan för pastors- och prästutbildningar är att forma ledare som kan bryta andlig stagnation.
Stefan Swärd, pastor, författare, samhällsdebattör, bloggare.
