Försvarar evangeliet sig självt eller behövs det också apologeter som ägnar sig åt trons försvar. Frågan diskuteras just nu. För en som ägnat många år åt att delta i debatten kring kristen tro och kristna värderingar och upplevt detta som en kallelse, är svaret givet. Tron attackeras från många olika håll, baktalas och förvrängs – så var det från början och så är det nu. Försvaret av tron blir då en naturlig del av den kristna förkunnelsen. Och det är ett försvar som kräver omdöme, klarhet och frimodigt engagemang.
Detta är en hållning som har klart stöd i Nya testamentet. Aposteln Petrus säger: ”Var alltid beredda att svara dem som begär skäl för ert hopp”. Han tillägger: ”Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 Petr 3:15-16).
I vår tid finns det en skepsis mot trons visshet, som om vi inte hade rätt att rakt upp och ner försvara den sanning som överlämnats till oss av apostlarna och bevarats av deras efterföljare. Men låt oss vara frimodigt ödmjuka. Våra ögon har genom Anden och bibelordet öppnats för att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet. Vi har blivit övertygade om att Bibeln är Sanningens bok, trons viktigaste rättesnöre, därför att den är den helige Andes tilltal till oss. Vi känner igen oss när vi i Nya testamentet läser om de första lärjungarnas möten med Jesus, som de till slut bekänner som sin uppståndne Frälsare och som på pingstdagen utgjuter sin Ande över dem. Det är viktigt att de – och vi – frimodigt talar om hur de kommit fram till den klarheten.
Både Jesus och apostlarnas största styrka var att de inte bara förkunnade sanningen utan levde ut den. Deras väg kantades av förvandlade människor. Men eftersom deras budskap skilde sig från både synagogornas och den hedniska omvärlden, måste de ständigt försvara det mot angrepp. Jesus var en mästare i att svara på de invändningar om sin bibeltolkning han ställdes inför, och apostlarna gick i hans fotspår. Inför judarna gällde det att visa att budskapet stämde med de de heliga skrifterna, inför hedningarna att anknyta till deras egna aningar om den okände Guden som inte var långt från någon enda av dem. Men det var också viktigt att vaka över att evangelium inte förvrängdes i församlingarna.
Tydligen kunde den urkristna apologetiken ofta bli dramatisk. Stefanus talade så att hans motståndare inte kunde hävda sig mot visdomen och anden i det han sade (Apg 6:10). Om Paulus står det att han kort efter sin omvändelse "gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias" (Apg 9:22) - och det betydde att han hamnade i livsfara.
När han många år senare från Rom skrev Filipperbrevet nämnde han om hur han i sin tjänst ”försvarar och befäster evangeliet”( Fil 1:7). Alla som läst hans brev vet hur mycket utrymme han ägnar åt att bemöta de förvrängningar av evangeliet som hade smugit sig in i olika församlingar. Ibland gör han det med stor skärpa, som när han klandrar galaterna för att ha öppnat sig för ”ett annat evangelium”: det är några som ställt till förvirring i församlingen och söker förvränga evangeliet om Kristus. I Andra korinthierbrevet beskriver han hur han med andliga vapen ”bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud” och ”gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:4).
Tron skapar nya livsmönster. Det är ett långt avstånd mellan Nya testamentets samlevnadsideal och gängse svensk sexualsyn. Paulus skrev om samlevnadsfrågorna särskilt i 1 Korinthierbrevet in i en miljö där det fanns mycken skörlevnad och prostitution och lyfter fram troheten mellan en enda man och kvinna som ideal. ”Kroppen är inte till för otukt”, säger han och fortsätter: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden som ni har inom er och som ni har fått av Gud. Ni tillhör inte er själva: Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp”. ( 1 Kor 6:13,19-20).
Den sexuella ombytligheten hör inte till den kristna friheten. I fråga om idealet svävar varken Jesus eller Paulus på målet. Det kan inte vi heller göra, och det är utifrån Nya testamentet vi bör undervisa om buden. Men undervisningen om buden är också i evangeliet parad med gränslös nåd, och det får vi aldrig glömma i försvaret av de bibliska idealen. Sann apologetik har rum både för de höga idealen och den radikala nåden.
skribent, debattör, tidigare chefredaktör på Dagen.
