Talar man om kristen apologetik så möts man antingen av föreställningen att man ägnar sig åt ett smalt sidospår inom den kristna tron, eller en personlig älsklingshobby som egentligen inte är något att spendera tid, engagemang eller ekonomiska medel på.
I kyrkan och frikyrkan nationellt sett i Sverige så är kristen apologetik och kristna apologeter en alarmerande bristvara. Tiderna förändras naturligtvis och olika apologetiska initiativ tas numera upp av församlingsledningarna runt om i landet, något som jag hör talas om i de apologetiska kretsar som jag rör mig i. Men ännu är apologetens tjänst internt angripen samt eftersatt.
Aposteln Paulus talar ju i Efesierbrevet 4:10-16 om de så kallade de fem olika "tjänstegåvorna" som tillsammans skall bygga upp kristenheten så den tål sin tids påfrestningar i korrelation till de angrepp som djävulen ständigt utsätter Guds folk för. Vi älskar och beundrar alla de olika tjänstegåvorna och poängterar deras betydelse, men när vi möter den kristne apologeten så skall han helst hålla sig på sin arena, ute i det offentliga rummet, ty där finns dess arbetsfält. Vad vi borde lära oss är att den tjänstegåva som Bibeln kallar för "lärare" har två spektra på sin tjänst:
1. Den ena sidan är att förklara och försvara den kristna tron och dogmerna in i församlingen så vi inte livnär oss av heterodoxi (irrlära).
2. Den andra sidan innebär att kunna ge sakliga skäl för vår gemensamma kristna tro ut till den sekulära människan, så hon vet vad, men framförallt Vem det är hon avvisar eller i bästa fall välkomnar in i sitt personliga liv.
Karaktäristiskt för de svenska frikyrkorna är det karismatiska livet, initiativ till evangelistiska, profetiska och helbrägdagörande konferenser avlöper varandra i trogen takt. Men var finns de apologetiska konferenserna? De finns, men är oproportionerligt få och har få besökare i förhållande till de karismatiska konferenser som äger rum.
Enligt 1:a Petrusbrevet 3:15-16 så finner vi en kallelse till varje kristen människa att kunna ge skäl för sin kristna tro. Låt oss se på texten för att ha detta klart för oss:
”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal” (SFB 1998).
Vad följer då utav detta? Jo, ett ansvar, inför både Gud och människan som sådan. Det är flerfaldigt i sin natur och kan delas upp i sju punkter, vi har ett ansvar att:
1. Lyda Gud
2. Vara teologiskt påläst
3. Vara filosofiskt och vetenskapligt påläst
4. Förklara och försvara teologin till den kristna människan
5. Förklara och försvara teologin till den sekulära människan
6. Agera defensivt för den kristna tron
7. Agera offensivt gentemot andra livsåskådningar
Det sägs finnas cirka tjugo olika gudsargument som styrker den kristna gudsbilden på ett trovärdigt vis, och av dessa har svensk kristenhet lärt sig att använda ett: Den personliga erfarenheten av sina gudsmöten. Detta enskilda gudsargument räcker inte i en tid då vetenskapen och filosofin har fått ett kraftigt genomslag i den svenska folksjälen.
Vill vi se den kristna väckelse som vi alla drömmer om i Sverige, så tror jag personligen att vi behöver satsa avsevärt mycket mer tid, engagemang och ekonomiska medel på kristen apologetik. Varför ska vi utöka det segmentet? Därför att den svenska folksjälen är sekulariserad, och då hjälper inte alla böner i världen, vi behöver även tillsammans gå ut och förklara vår gemensamma kristna tro.
Ronny Almroth, Initiativtagare och moderator för facebookforumet Svenska apologetiksällskapet
