Det gemensamma uppropet, som bland annat ärkebiskop Antje Jackelén och ordföranden för Sveriges imamråd Mahmoud Khalfi lät publicera på DN Debatt 8 augusti med rubriken “Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp”, har väckt en livlig debatt.
Bland annat har Göran Salmonsson föreslagit att man borde nöja sig med en etisk diskussion sinsemellan fri från gudar (Dagens Nyheter 9 augusti) och i Göteborgs-Posten 18 augusti refererade lutherforsakaren Tomas Appelqvist till forskningsinsatser som visar på att den Svenska kyrkans nya strategi inte går ihop med Luthers tvåregementslära: Man skiljer inte längre på andligt och världsligt.
Man kunde förvänta sig en motsvarande debatt på den muslimska sidan om politik och religion. Det särskilt som islam och dess tolkningar och praktik flitigt diskuteras på sociala medier och det där ofta refereras till barbariska dåd utförda av jihadister som legitimerar sig utifrån islamiska urkunder, samma urkunder som andra blivit mördade, förföljda eller satta i fängelse för när man ifrågasatt dess historiska sanning.
I Svenska dagbladet den 9 augusti pekade Per Gudmundsson på att den svenska ärkebiskopens medundertecknare Mahmoud Khalfi samtidigt är en av det fundamentalistiska Muslimska brödraskapets företrädare i Sverige. Här är att notera att Muslimska brödraskapets organisation i Tunisien, Al Nahda, nyligen deklarerade att man i fortsättningen enbart kommer att verka som ett politiskt parti och lämna den religiösa missionen.
Kommer systerorganisationen i Sverige, Islamiska förbundet, också förvandla sig till ett politiskt parti? Här bör Mahmoud Khalfi ge oss ett klargörande och förtydliga några ståndpunkter i artikeln och hur dessa ska teologiskt legitimeras.
I debattartikeln i DN heter det: ”Judisk, kristen och muslimsk teologi är medveten om att våra heliga skrifter måste ses i sina historiska sammanhang och tolkas. Tyngden av olika textdelar och vad som anses vara den mest adekvata tolkningen varierar. Det har att göra med den aktuella kontexten och olika tolkningstraditioner.”
Jag undrar hur Khalfi i religiösa och juridiska termer definierar följslagare av dessa andra tolkningstraditioner som strider mot tolkning av ahl al-sunnah wa al-jamaá och om detta även skulle betyda att deras anhängare kan komma till paradiset?
I artikeln står det: ”I alla tre religioner förekommer både ordagrann och symbolisk tolkning samt tolkningar som förespråkar direkt tillämpning på politik och lagstiftning och sådana som förnekar varje relevans för lagstiftningen.”
Jag undrar vilka tolkningar Imamrådet anser vara direkt tillämpliga på politik och lagstiftning i Sverige och vilka som är tillämpliga i ett muslimskt land. Skiljer det sig åt och i så fall varför?
Jag citerar vidare från debattartikeln: ”Religionsmöten och intelligenta samtal om religion behöver vi lika självklart som en utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet”.
Jag undrar om Imamrådet kallar sina medlemmar att ingå i studier där koranen och hadith, profetens tradition, utsätts för källkritisk granskning med moderna vetenskapliga metoder på samma sätt som sker genom exegetiska studier i Gamla och Nya testamentetet vid våra universitet.
I artikeln skriver även författarna att de tar ”starkt avstånd från allt religiöst motiverat våld”.
Jag undrar om Imamrådet med detta uttalande tar avstånd från allt religiöst våld som profeten Mohamed eller profetens rättfärdiga efterträdare utfört enligt urkunder: Till exempel striden mot den judiska stammen Banu Quriza eller Reddah-kriget mot de muslimska stammarna som vägrade betala skatt, zakah, till den första khalifen Abu Bakr, eller erövringar av andra landområden och folkslag under den andra och tredje khalifen?
Sista citatet ur debattartikeln: ”Därför är det i dessa tider viktigt att påminna sig om att generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism”. Det här instämmer jag i – helhjärtat.
Jag tar därför tillfället i akt att be imamrådet ta avstånd från de fundamentalistiska teologiska grundstenarna, nämligen:
1. Synen på Koranen som de enda sanna eviga guds ord som innehåller sociala, politiska och juridiska principer som gäller för alla tider.
2. Synen på den islamiska urkunden som bygger på ersättningsteologi, nämligen att senare gudsord ersätter äldre. Det vill säga synen att Koranen ersätter Torah och Bibeln och att de nya koranverserna ersätter de äldre verserna.
3. Synen på profetens tradition, hadithsamlingen av El-Bukhari och Sahih Muslim, som autentiska och sanna. Det är de som jihadister utropar som källor till sina hållningar för exempelvis krigsfångar, slaveri och barnäktenskap.
Med detta öppna brev hoppas jag på en debatt och dialog som berikar muslimska församlingar och som berikar de religionsmöten och intelligenta samtal om religion som vi alla förhoppningsvis önskar i denna tid.
Sameh Egyptson,
forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet
