Frikyrkans, och i synnerhet pingströrelsens, teologi har präglats av en hängivenhet och innerlighet där individens frälsning och relation till Jesus har stått i centrum.
Den personliga omvändelsen, frälsningsupplevelsen och dopet har varit de avgörande momenten som dragit upp linjen mellan medlemskap och utanförskap. På detta sätt har mänskligheten delats in i två skilda läger med en tydlig gräns dragen i mitten.
På den ena sidan: Vi, de frälsta, försäkrade om ett evigt liv tillsammans med Gud. På den andra sidan: Majoriteten av befolkningen, de som inte har funnit vägen, sanningen och livet.
För den som är uppvuxen inom pingströrelsen är detta sätt att tänka inte något nytt. Och visst finns det förklaringar till varför teologin sett och ser ut så just inom frikyrkan. Men är detta en hållbar teologi år 2016 som leder till någonting gott i längden eller är det en förstelnad teologi som redan har spelat ut sin viktigaste roll?
För mig personligen har detta sätt att tänka inte varit fruktsamt eller lett fram till något gott. Tvärtom har det skapat barriärer mellan mig och mina medmänniskor.
[ Debatt: Samvetsfrihet nu, för barnens skull! ]
För mig blev det med tiden nödvändigt att nedmontera ”dogmen” om ”vi- och dom”. Plötsligt kunde jag möta människor på lika villkor och för första gången upplevde jag hur ett sant och äkta utbyte kunde ske mellan mig och de som jag mötte.
Det är betungande att tro att man har patent på sanningen och dessutom en plikt att öppna andras ögon för den. När jag slapp bära denna börda kunde jag på allvar öppna upp mig själv för att låta mig påverkas av andra människors livsberättelser och livsåskådningar. En övertygelse växte inom mig om att varje människa har någonting högst gudomligt att bidra med, oavsett om den är kristen eller inte.
Att Gud skulle se på sin skapelse som uppdelad i två skilda läger har jag svårt att tro. I stället är jag övertygad om att varje människa är skapad till Guds avbild och därför härbärgerar en gudslåga inom sig, oavsett livsåskådning.
[ Debatt: Förslag ovärdiga en demokrati ]
Det är löjligt att tro att en genuint god och kärleksfull handling inte är ett tecken på Guds närvaro i den människans liv oavsett vad personen har för livsåskådning. På samma sätt kan varje kristen människa med lite självinsikt se spår i sig själv av det onda som är resultatet av vår benägenhet att vända våra hjärtan bort från Gud.
Ingen kyrka eller religion har patent på Gud. Gud är fri att möta människor precis på det sätt han vill och begränsar sig inte enbart till att verka inom ramen för kristendomen eller ens inom ramen för institutionell religion. Gränsen för vilka som är utanför och innanför Guds gemenskap är redan dragen, och denna gräns går vid att vara människa (med detta vill jag inte säga att skapelsen i övrigt inte har gemenskap med Gud, tvärtom är jag övertygad om att allt skapat står under Guds direkta försyn.)
[ Debatt: Öppna frågor till Peter Halldorf om enheten ]
På så sätt är Gud verksam i varje människas liv och inom räckhåll för var och en, kristen eller icke kristen. Målet med livet är att existera på bästa möjliga sätt. Som Nicolaus Cusanus sagt: ”Du har givit mig varat; och mitt vara är sådant att det kan göra sig självt alltmer mottagligt för Din nåd och Din godhet. Jag ska finnas till på bästa möjliga sätt.”
Jag är medveten om att denna diskussion väcker vidare frågeställningar som exempelvis:
Hur definierar vi ordet frälst?
Är frälst någonting vi är, blir eller kommer att bli?
Vad innefattar ordet helgelse?
Jag ser med spänning fram mot att denna diskussion lyfts inom frikyrkan då jag tror att vi alla, både som församlingar och individer, har att vinna på att vidga våra perspektiv och riva ner skiljemuren mellan människa och människa.
Ninni Tjäderklo, teologistuderande på Teologiska högskolan Stockholm
