"Är en teologi som delar upp mänskligheten i två olika läger, de frälsta och de andra, korrekt eller förstelnad?" frågar Ninni Tjäderklo i sin debattartikel (Dagen 27 september).
Svaret är givet – en teologi som delar upp mänskligheten i två läger, de frälsta och de andra, är inte bara korrekt utan också självklar, i alla fall om skriften utgör utgångspunkt för vår teologi. Är detta sätt att se på människan politiskt korrekt? Absolut inte. Bibliskt korrekt? Absolut!
Kristna har i alla tider haft ett ”vi och dom”-tänk. Varför? För att det i slutet av dagen endast finns två grupper av människor – majoriteten av världens människor som går på en bred väg som leder till en vid port som i sin tur leder till evigt fördärv, och de få som, av Guds nåd, finner den smala vägen som leder till den trånga porten och det eviga livet. I alla fall om vi ska tro Jesu ord (Matt 7: 13-14)
Är detta en, och jag citerar Ninni, "hållbar teologi år 2016 som leder till någonting gott i längden eller är det en förstelnad teologi som redan har spelat ut sin viktigaste roll?" Vilken märklig frågeställning. Det är ovidkommande huruvida vi är av åsikten att en viss teologi inte är hållbar eller modern, när den så tydligt lyser igenom i skriften. Guds sanning låter sig inte anpassas eller tämjas av den rådande tidsandan och kulturen.
Men när frågeställningen nu finns där vill jag ändå passa på att besvara den. Ja, denna teologi leder till någonting gott i längden. Skriftens tydlighet på den här punkten bör ständigt få oss att be Gud om större nöd för våra vilsna medmänniskor. Att gråta mer för vår nästa som inte känner Jesus och förlora mer sömn för våra grannar som går sin egen väg.
"Det är betungande att tro att man har patent på sanningen och dessutom en plikt att öppna andras ögon för den", skriver Ninni Tjäderklo. Absolut är denna övertygelse betungande, faktum är att aposteln Paulus fann denna verklighet så betungande att han uttryckte sin beredvillighet att byta bort sin egen frälsning för sina icke-frälsta judiska medbröder som vägrade tro (Rom 9: 1-3).
Vår plikt som kristna är att förkunna evangeliet om Jesus för alla folk (Matt 24:14), tro på skriftens ord som säger att evangelium är Guds kraft till frälsning för var en som tror (Rom 1:16) och att tron dessutom kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord (Rom 10:17).
Sedan får vi helt enkelt förtrösta på den helige Ande som genom förkunnelsen ger syndanöd åt somliga av de som hör budskapet (Joh 16:8, Apg 2:37). Det är inte upp till oss att öppna andras ögon för sanningen. Vår plikt är att ta Jesus till dem, eller snarare att bli tagna av Jesus till dem.
Vidare skriver Ninni Tjäderklo att hon har svårt att tro att "Gud skulle se på sin skapelse som uppdelad i två skilda läger".
Personligen har jag svårt att tro att hon har svårt att tro det. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken ser vi att Gud ständigt delar upp jordens befolkning i två grupper, de som följer Honom och de som följer sig själva, de troende och de icke-troende, de som litar på Honom för sin räddning och de som litar på sina egna meriter. Särskilt tydligt blir detta i Nya testamentet.
Faktum är att det är svårt att läsa Bibeln och komma fram till någon annan slutsats, om man inte redan har en slutsats som man sedan utgår ifrån. Och det är framförallt på den här punkten som jag reagerar på debattartikeln – inte en enda bibelvers framförs som stöd för hennes åsikter. Det är oroväckande, för vad, om inte Guds ord ska utgöra grunden för vår teologi?
Till skillnad från Ninni ser jag med spänning fram mot att denna diskussion glöms bort inom frikyrkan, då vi redan har alltför många flummiga diskussioner som tar fokus ifrån det uppdrag Herren har anförtrott oss: Att i Hans namn predika omvändelse och syndernas förlåtelse för alla folk (Luk 24:47), för att så många som möjligt av "dom", av Guds nåd, i stället ska bli en del av "oss" – Guds barn genom tro på Kristus.
Nima Motallebzadeh, förkunnare och teologistuderande på Akademi för ledarskap och teologi i Jönköping
Läs mer: Släpp ”Vi och dom”-dogmen
