I dagarna pågår en dramatisk och märkbar rensning på landets HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Ett skamgrepp av sällan skådat slag.
Barn, alternativt ungdomar, utvisas till en osäker och i många fall livsfarlig framtid.
Chockade lärare och kuratorer, socialarbetare och handläggare talar om svek och övergrepp.
Volontärer i språkcaféer, kyrkor och idrottsklubbar är lamslagna av förtvivlan.
Det var i somras som Migrationsverket förändrade sin praxis när det gäller barn och ungdomar från Afghanistan. Tills dess hade ensamkommande barn fått asylrätt, eftersom de var under 18 och det är förbjudet att utvisa ett barn om det inte finns ett ordnat mottagande.
I och med de långa handläggningstiderna som uppstått under Syrienkonflikten har man insett att barn snabbt blir tonåringar, och som 18-åringar kan de utvisas direkt utan ordnat mottagande.
Nu har Migrationsverket börjat titta på skäggväxt och armmuskler för att skriva upp åldrar och utvisa så många man kan, så fort som möjligt. Som om själva 18-årsgränsen gör barn till vuxna. Troligen handlar det om tusentals barn och ungdomar som nu ska utvisas till ett land i kaos.
Många av oss som jobbat med dessa ungdomar känner nu en stor skam. Flera av dem har levt merparten av sina liv i Iran, föraktade och utstötta ur samhället. Vi har hört berättelser om förtvivlade mammor och pappor som skickar iväg pojkar för att de inte ska tvångsrekryteras till barnsoldater, vi har hört om flykten över bergen, om människosmugglare och övergrepp. Vi har sakta börjat bygga förtroende, skapat trygghet, mött leenden. Vi har läst läxor och lagat mat tillsammans, blivit vänner och i flera fall nästan familj.
Att se dessa tonåringar berövas på hopp och framtid är närmast outhärdligt. Och direkt ovärdigt en rättsstat som säger sig vilja se Barnkonventionen som svensk lag. Vi har alltid haft en humanitär människosyn i Sverige, vi har med självklarhet gjort lite mer än vad som krävs. Nu beter vi oss egoistiskt, protektionistiskt, helt hjärtlöst. Frågan är hur lågt vi kan tillåta oss att sjunka? Vem av våra politiker bär på en vision, större än sig själv och sitt eget parti? Vem håller mänskliga rättigheter högre än rädslan för vikande opinionssiffror?
Vi lurar barnen. Vi ställer dem i kö, upp emot två år, och låter dem vänta tills de blir 17,5 år. Då får de ett tillfälligt uppehållstillstånd med enkel biljett härifrån när de är 18. De tvingas lämna de enda relationer de har, och flyttas från HVB-hemmen till migrationsverkets boenden för vuxna asylsökande. De förlorar kontakt med socialsekreterare, god man, skolgång, fotbollslag, läxhjälp, för att så småningom kastas ut på Kabuls gator, till krig och förföljelse, utan släkt, vänner och sociala skyddsnät. Och svenska politiker tvår sina händer.
Majoriteten av de afghanska barnen tillhör folkgruppen hazara. I alla tider har de förföljts och dödats, på senare tid av talibanerna. Det är därför många flytt till Iran och Pakistan, där de också behandlas dåligt. Att tro att ett avtal mellan Sveriges och Afghanistans regeringar betyder något för det verkliga livet för unga hazara i Afghanistan är antingen okunnigt naivt och/eller fullständigt hänsynslöst. För övrigt avråder UD alla resor till Afghanistan på grund av säkerhetsläget. Senast häromdagen, 11 oktober, skedde ett gisslandrama i en moské där minst 14 människor miste livet och 36 blev skadade, enligt TT-Reuters. Vardagsmat i Kabul.
Det är tragiskt att Sverige inte ser människor som resurser och möjligheter. Dessa ungdomar älskar sina nya vänner, och sina nya hemorter. De studerar intensivt, kämpar för jobb och körkort. Ingen av dessa tänker ligga den svenska staten till last, tvärtom. De skulle bli duktiga hantverkare och vårdpersonal, företagare och lärare. I stället tvingas de till kriminalitet på Kabuls gator, eller att bli soldater, i värsta fall dödade.
Kvar i Sverige finns ett civilsamhälle som rodnar av skam. Vi finns i skolor och på boende. Vi är volontärer som engagerat oss i läxhjälp, i kyrkor och idrottsföreningar. Vi skäms! Och skammen växer till ett folkligt uppror. Facebookgrupper startas, demonstrationer planeras.
Vem tar ansvar i Sverige? Vad har hänt med vår stolta humanitära svansföring?
När förlorade vi vår själ? Vem tog vårt hjärta?
Det andrum som våra politiker och myndigheter behövde, som handlade om att begränsa flyktingströmmen, riskerar att bli ett nationellt trauma. Det får inte ske.
Daniel Grahn,
generalsekreterare på Erikshjälpen
