Jag vet inte om Joel Halldorf missförstod min artikel med flit eller av misstag, men missförstod gjorde han (Dagen 20 oktober respektive 22 november). Jag har inte sagt att principer eller ideologi är oviktigt. Jag skriver tvärtom att jag är besjälad av båda, och att detta är orsaken till att jag arbetar på en tankesmedja. Men med enbart principer eller metafysiska begrepp kommer man ingenstans. Det svåra – och roliga – med att arbeta politiskt är just att foga ihop faktiska frågeställningar och sakförslag med principerna. Och även i sin andra artikel avstår Joel Halldorf från den utmaningen, även om han nu åtminstone förmådde markera en viljeriktning.
Men för att återgå till grundfrågan: låt mig förklara min syn på vilken roll KD har i dagens politiska debatt. Jag började inte min politiska bana i kristdemokratin, utan i liberalismen. Då, för cirka tjugo år sedan, såg jag politikens inblandning i människors vardag som i huvudsak negativ. Jag engagerade mig därför i frågan om att rulla tillbaka politikens inflytande utan att lägga särskilt mycket tankemöda på vad som i så fall skulle ersätta den. Med tiden kom jag att tänka i delvis nya banor. Att bli förälder bidrog med nya insikter om just det som Joel Halldorf tar upp i sin senaste artikel: vi människor är inte öar, vi söker oss till sociala sammanhang och underkastar oss ständigt olika former av flockbeslut hellre än färdas ensamma längs livets väg.
Läs mer: Johan Ingerö: Förmäten slutsats om KD
Läs mer: Joel Halldorf: Låt oss ha ett filosofiskt seminarium, Johan Ingerö
Jag kom att uppfatta liberalismen som ofullständig, en provrörsideologi som fungerar utmärkt i laboratorier men sämre i det faktiska samhället. Dess ekonomiska analyser är fortsatt giltiga. Det är till exempel sedan länge klarlagt att fria ekonomier fungerar långt bättre än planerade sådana. Det är handel, äganderätt och marknader som halverat världens extrema fattigdom. Inte kollektivt ägande och bistånd. På dessa punkter har liberalismen segrat.
Men vad händer i samhällen sedan välståndet etablerats? Varför mår västvärldens unga inte lika bra som de har det? Varför sjunker den förväntade livslängden för USA:s vita arbetarklass – Trumpväljarna – när den ökar för alla andra grupper? Vad ligger bakom den skiktning vi ser mellan utanförskapsområden och prunkande villaidyller?
Vi har inte svaren på alla dessa frågor, men mycket tyder på att svaren delvis ligger utanför det ekonomiska spektret, och kristdemokratins betonande av små och naturliga gemenskaper skulle kunna ta sig an dem på ett sätt som andra partier inte förmår. Den insikten gjorde mig till kristdemokrat.
Men då måste KD samtidigt göra upp med några av sina interna självmotsägelser. Är man på allvar engagerad i civilsamhället och de naturliga gemenskaperna måste man rida spärr mot stats- och myndighetsmakt. För det är helt enkelt inte möjligt att flytta makt och ansvar till institutioner och samtidigt bidra till ett blomstrande civilsamhälle. Om man inför statsanställda ambulerande trädgårdsmästare kommer folk att vänta på dessa istället för att rensa sina egna rabatter. Här har vi inte fullt ut gjort vår hemläxa.
I stället grälas det internt om etiketter som höger och vänster, och Joel Halldorf nyttjar till och med det trötta gamla greppet att skylla på en luddigt definierad ”nyliberalism”. Men den gemenskapstanke kristdemokratin slåss för kan bara fungera om den bygger på många fria viljor. Det är så familje- och vänskapsband knyts, inte via politiska beslut. Och det är även därför den pågående höger-vänster-debatten inom kristdemokratin är så ofruktsam.
I många andra länder – USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien – förenar dessa tankebanor tänkare ur liberala, konservativa och kristdemokratiska traditioner. Vill den svenska kristdemokratin växa måste den vara öppen för samma intryck. Att bli ett slags "Miljöpartiet för pingstvänner" är däremot dömt att misslyckas. Åt det hållet finns varken väljare eller några politiska lösningar bortom "ökade resurser till X".
I konkret politik skulle detta kunna utmynna i bland annat 1) Fortsatt sänkta skatter, och även möjlighet för de par som så önskar att beskattas ihop. Företag tillåts skatteplanera på det sättet, är familjer inte värda samma rättighet? 2) Arbeta för och uppmuntra både företag och organisationer (inte minst religiösa samfund) att bedriva välfärdsarbete. De kan bidra med saker som ansiktslösa byråkratier helt enkelt inte förstår. 3) Ett tydligare normarbete inom skolans ram, som motdrag mot den normkritik som numera även omfattar en absurd kritik mot tystnad och tidhållning. 4) En integrationspolitik som inte handlar om hur man kommer in i landet, utan mer om hur man kommer in i samhället.
Listan skulle förstås kunna göras hur lång som helst. Men utrymmet är begränsat. Poängerna är att värderingarna måste åtföljas av konkret politik och att konkret politik innehåller målkonflikter och därför måste ha högre mål än att vara alla goda gåvors givare.
Johan Ingerö,
välfärdsansvarig på Timbro, presschef i Kristdemokraternas partiledarstab 2012-2015
