På söndag begravs Fidel Castro på Cuba, "El Comandante" som lyckades få bort diktatorn Batista 1959, men som själv vägrade låta folket styra, och fängslade och dödade de som inte höll med honom.
Vid nyheten om diktatorns bortgång utropade Europaparlamentets grupp Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, där svenska vänsterpartiet ingår: ”Vi kommer att minnas Fidel Castro som en heroisk statsman”. Och förra svenske partiledaren för vänsterpartiet Lars Ohly fyllde i med ”Fidel Castro är en stor inspirationskälla”.
Bland andra som nu lovordat Castro kan nämnas ordföranden i Hotell- och restaurangfacket Stockholm/Gotland, riksdagsledamoten Jenny Bengtsson och brittiska Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn.
Hyllningar som nu framförs i det demokratiska fria väst trots snart 60 år som präglats av fängslande av oppositionella, ständiga trakasserier av journalister, förföljelse av kristna, homosexuella och fackföreningar.
Jag har läst många fängelseskildringar men knappast något liknande som den kubanske kristne poeten Armando Valladares fängelsememoarer ”Against all hope”.
Han genomlevde 22 år i fängelse. Straffcellerna var särskilt outhärdliga. Toaletterna var ett hål i golvet och efter många dagar svämmade de över. ”Från ett hål i taket hällde de också urin och avföring över oss”, berättar Valladares.
Kackerlackorna och maskarna kröp överallt. Det fanns inga sängar. Fångarna fick inte tvätta sig på tre månader. De kunde inte ta i brödet och maten med sina smutsiga händer, utan slafsade i ur skålarna som grisar direkt med munnen. Och den lilla mängd vatten de fick att dricka var ofta det vatten som vakterna borstade sina tänder i. I maten fanns det ofta maskar och i soppan otvättade inälvor och råttor som ramlat i och drunknat.
"Min tro på Gud prövades", säger Valladares. "Men den visade sig vara segerrik. Jag bad och fick andlig styrka. Jag kände hans närhet. När jag slöt ögonen kunde jag se gröna träd, höra fåglar sjunga och vågorna brusa. Jag upplevde en slags förnyad biblisk skapelseakt inom mig där Gud sa: 'Varde ljus!'. Då kände jag mig fri."
Arbetslägren var inte bättre och ännu värre var det ökända Boniatofängelset där biologiska experiment utfördes på fångarna. En del fångar svalde spikar och rakblad för att om möjligt slippa ur eländet.
”Andra sjöng lovsånger till Gud”, berättar Valladares.
Fidel Castro förnekade hela tiden att det fanns politiska och religiösa fångar på Kuba. Jag minns det själv så väl från besöket jag och min fru gjorde på Kuba i början av 1970-talet.
Och svenskarna trodde på denne ”befriare” och smålog åt min artikel i tidningen Expressen där jag försökte berätta att ön inte bara var ett paradis. Så gjorde även en del svenska kyrkoledare.
Åren gick och i början av 1980-talet uppvaktades förre biståndsministern för socialdemokraterna Pierre Schori av Martha, Valladares hustru, som tidigare fått lämna Kuba.
Schori medgav då äntligen att det förekom visst förtryck på Kuba.
”Men varför gör ni då inget? Varför protesterar ni inte?” frågade Martha
”Det skulle ge USA vatten på sin publicitetskvarn”, blev svaret till en chockad Martha.
På vissa områden har det blivit bättre på Kuba senaste åren. Men när nu folket har börjat känna morgonluft och försöker att ta för sig mer frihet så har myndigheterna slagit till. År 2010 var det cirka 170 godtyckliga gripanden av demokratiaktivister varje månad. Från januari till augusti i år greps i snitt 1000 varje månad.
Om nu Pierre Schori, Lars Ohly och flera socialister med dem hävdar att de är demokrater – är det då inte dags att höja sin röst och stå upp för de på Kuba som kämpar för demokrati?
Wilgot Fritzon,
före detta direktor för Ljus i öster
