Hela förra veckan handlade Malou von Sivers förmiddagsprogram i TV4 om nätpornografin och dess påverkan på den yngre generationen. Anledningen att frågan lyftes var den nyskrivna boken 'Visuell drog' (Kalla kulor förlag) som Maria Ahlin och Ulrika Stigberg skrivit och som ger unga personer en anonym men kraftfull röst och kan berätta om hur porrberoende har förstört hälsa, livslust och relationer. Och i ett av programmen intervjuades jag om mitt tidigare porrberoende.
Jag är del av den första generation som hade en egen dator på sitt rum och som hade en internetkopplad smartphone i tonåren. Jag är därmed del av den första generation som genom ett fåtal knapptryck haft tillgång till allt som någonsin laddats upp och gjorts tillgängligt på internet. Hade jag varit bara tio år äldre hade jag behövt gå till en butik eller kiosk för att köpa tidningar och filmer eller hitta detsamma i någon återvinning för att överhuvudtaget komma åt pornografiskt material.
Så när min nyfikenhet växte fanns alla möjligheter att stilla den – men som för så många andra var det motsatsen som hände. I stället för att stillas växte min nyfikenhet till ett begär som i perioder tog över stora delar av min vakna tid.
Jag ser nu i efterhand att man inte kan konsumera pornografi utan att också delvis konsumeras av den.
Jag hade en miljon skäl till att inte titta. Bad och bönade Gud om att bli fri. Trodde jag var ensam och höll det för mig själv. Inte kunde det vara någon mer i min ungdomsgrupp i kyrkan som tittade på liknande saker?
När jag till slut började prata om porr i slutet av tonåren uppdagades det att jag var så långt ifrån ensam man nästan kan vara. 96 procent av alla gymnasiegrabbar har konsumerat eller konsumerar pornografi.
Jag är så glad över att jag befunnit mig i kristna sammanhang som alltid gett mig en målbild kring hur sexualitet och kärlek bör vara. Där sexualitet och relationer behandlats lika ömsint som jag tycker de bör, och där de helt riktigt förståtts i ljuset av kärlek snarare än ren biologi.
Jag har förstått att andra jämnåriga över Sverige ibland uppfattat kyrkans sexualundervisning som väl moraliserande och dömande. Lyckligtvis har jag inte upplevt det. Det som saknats i min erfarenhet är därmed inte ett hälsosamt mål, utan en förståelse för och en ödmjukhet kring hur långt ifrån den visionen många av oss befunnit sig.
När jag öppet talat i kyrkliga sammanhang om mitt missbruk, och när jag nu senast berättade i tv, har jag totalt sett mötts av en enda negativ kommentar från en kristen person. I övrigt har det uteslutande varit stöd, uppmuntran och löften om förbön.
Likaså blev jag positivt överraskad och uppmuntrad när jag i Dagen för en tid sedan kunde läsa att en majoritet av svenska pastorer tycker att det är viktigt att tala om pornografi i kyrkan.
Så, älskade kyrka, när ni talar om den här frågan, ha då i åtanke att de människor ni talar till ofta befinner sig i samma situation som jag gjorde. Min djupaste längtan var att kunna sluta: Att starta om min hjärna och ta bort alla bilder, radera ut alla anspelningar och tankemönster som etsat sig fast, känna mig fri och ärlig i min tillbedjan och tjänst i kyrkan.
Precis som när kyrkan möter alkoholister, spelberoende eller narkotikamissbrukare behövs i första hand kärlek, förståelse, bön och praktiska verktyg för att komma loss.
Ett pornografimissbruk kommer sällan att ’lösas’ genom att vi bibliskt argumenterar för varför det är fel eller hänvisar till att industrin har starka kopplingar till människohandel eller att människor mår dåligt av pornografikonsumtion.
Det är viktiga aspekter, men samtidigt sällan nyheter eller särskilt hjälpsamt om de delarna får stå ensamma. Jag tänker osökt på när Jesus kritiserar fariséerna för att de lägger tunga bördor på sina medmänniskor utan att lyfta ett finger för att hjälpa till.
För att vi ska kunna bygga en kyrka där särskilt den unga generationen ska kunna stå fri från sexuella missbruk behövs både nåd, sanning och stadiga hjälpande händer. Jag har hittills talat med en enda ung man i kyrkan som inte säger sig ha kämpat med pornografi under sina tonår. Låt oss våga se den problematiken, börja tala om det i uppriktig och förlösande sårbarhet och tillsammans ta krafttag för att hjälpa varandra som syskon till ett liv i frihet. Genom stödgrupper, mentorer, undervisning, bön och öppenhet.
Johannes Widlund, freds- och utvecklingsstudent
