Mikael Karlendal skriver i en debattartikel den 17 mars att konsekvensen av mitt pacifistiska resonemang blir en form av hyckleri. Ska vi kristna verkligen åtnjuta Överhetens lag och ordning samtidigt som vi själva inte vill delta i det smutsiga arbetet, det vill säga våldsanvändandet? Låt mig förklara hur jag tänker kring detta:
En svensk medborgare som flyttar till Ryssland för att jobba kan naturligtvis nyttja det ryska samhället, men skulle aldrig få för sig att bli en del av Rysslands armé, eftersom man är svensk medborgare. På samma sätt kan en kristen leva i Sverige och vara en del av det svenska samhället, men bör inte bli en del av Sveriges armé, eftersom man är medborgare i det himmelska riket.
Vår primära kristna identitet är nämligen först och främst i det himmelska Guds rike, och först i andra hand det världsliga Svea rike.
Svar från Mikael Karlendal: Är kristna för fina och heliga för att vara soldater?
Därför försöker vi leva efter Guds rikes principer, regler, lagar, uppdrag och moral, samtidigt som vi även underordnar oss Sveriges lagar, regler och skatter, etcetera, så länge som dessa inte går emot Guds rike.
Därför kan en kristen naturligtvis delta i det ”världsliga” riket Sverige i väldigt stor utsträckning, vi är ju kallade att vara ett salt i förruttnelsen och ett ljus i mörkret. Det är aldrig fel att en person som lever efter Guds rikes principer får verka i det världsliga riket Sverige så mycket som möjligt. På så sätt kan vi ju göra Världen till en bättre plats.
Men en kristen måste samtidigt sätta gränser för sitt deltagande i det världsliga. För mig är en av de gränserna "att döda eller använda orättfärdigt våld". Om man som kristen vill arbeta som exempelvis polis och anser sig kunna hantera den frågan på ett vist och bra sätt, så är jag inte emot det.
Men vad gäller krig anser jag det annorlunda. Tidigare hade jag inställningen att man stoppar ondska genom mod, uppoffringar och det rättfärdiga våldet. Därför ansökte jag efter min värnplikt om att få bli fredsbevarande soldat i Kosovo.
Men ju mer jag följer Jesus på den kristna Vägen, desto mer inser jag att på den väg han leder mig inpå besegrar man ondska genom mod, uppoffringar och kärlek, inte våld.
Den kristna pacifismen innebär alltså inte enbart att "avstå från våld", utan framförallt att "skapa fred". Pacifism är inte att bara fegt och passivt titta på när man ser krig och våld, utan att aktivt arbeta för att skapa fred, försoning och förlåtelse, så att den onda våldsspiralen bryts.
För att krig och hämnd ska ta slut måste ju nämligen någon vara beredd att inte slå tillbaka och i stället visa kärlek och förlåta.
Denna kärlekshandling ställdes på sin spets när det världsliga rikets Överhet, Pontius Pilatus, mötte det himmelska rikets Herre, Jesus Kristus.
I deras samtal konstaterar Jesus att Pilatus mycket riktigt har fått tillåtelse ovanifrån att upprätthålla lag och ordning.
Men när Pilatus i syfte att upprätthålla den ordningen dömer Jesus till döden, så var det knappast fegt eller passivt av Jesus att välja att inte slå tillbaka eller försvara sig. Inte heller tillät Jesus sina judiska lärjungar att försvara sig mot sina fiender, de brutala romarna, eller använda våld för att skydda Jesus, detta eftersom Jesus lärjungar tillhör ett annat rike som "inte är av den här Världen".
Genom denna ultimata pacifistiska kärlekshandling, Jesu död på Golgata, skapade Jesus fred och försoning mellan Gud och människa, mellan romare och judar och mellan ryssar och svenskar.
Vi som följer Jesus i dag har även vi i uppdrag att vara som Jesus och gå korsets väg genom att avstå från att hämnas eller löna ont med ont och i stället besegra det onda med det goda.
Det gör vi genom att älska vår fiende och skapa fred genom att vittna om Jesu försonande död på korset, jobba för att föra olika folk samman och arbeta mot orättvisa levnadsförhållanden och maktstrukturer. Det är kristen pacifism.
Christian Mölk,
pastor i pingstkyrkan, Timrå
