Under vinjetten “Så kom sången till” har vi de senaste veckorna fått följa historien bakom några av kristen-Sveriges mest älskade sånger. Själv läste jag med särskilt intresse reportaget om Ingemar Olssons sång “Du vet väl om att du är värdefull” – en sång som hörde till de mest sjungna i min egen tonårsgrupp i kyrkan.
Det är lätt att förstå varför denna sång har blivit populär. Den har ett positivt och livsbejakande budskap, som sätter varje människas unika värde i centrum.
Men det finns också något i texten som skaver, nämligen det som står i andra versen: ”Det finns alltför många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på.”
[ DagenPlay: Så kom sången ”Då vet väl om att du är värdefull” till ]
I en mening är kanske inte detta så mycket att bråka om. Det är ju sant att Guds kärlek är villkorslös! Frågan är väl mer vad vi lägger i ordet "acceptera". Menar vi att Gud älskar oss oavsett vad vi har gjort? Eller menar vi att vi faktiskt också är frälsta oavsett hur vi ser på våra snedsteg i livet?
Tyvärr finns det en risk att många som sjunger denna sång gör det utifrån den senare förståelsen. Och när jag då läser Ingemar Olssons egna ord, där han kallar sångens budskap för ”evangelium” blir jag ännu mer fundersam. Även här är det kanske dumt att märka ord, men när jag läser min Bibel står faktiskt ”evangelium” i första hand för det budskap som handlar om hur Gud griper in i den här världen för att frälsa oss. Och ingen människa kan dessvärre bli frälst genom det budskap som ”Du vet väl om att du är värdefull” förmedlar.
Missförstå mig rätt. Sången är bra. Och i rätt sammanhang kan den få bli till en hälsning just om den villkorslösa kärlek som jag tror att Olsson vill sätta ord på. Men om vi börjar förväxla detta budskap med evangeliet om Jesus Kristus, har vi höjt insatsen betydligt. Om det som ”hörs” är att Gud accepterar oss som sina barn, utan vare sig omvändelse eller tro, är det helt enkelt själva motsatsen till evangeliet som förmedlas!
Om vi lyfter blicken lite högre än Olssons sång har vi en trend i delar av kristenheten där evangeliet om Jesus Kristus – att Gud själv går in och tar straffet för din och min synd, så att var och en som tror på honom kan undgå detta straff och i stället leva i gemenskap med den helige Guden – har blivit ersatt av ett allmänt ”du duger som du är”-budskap.
[ Andras tystnad tvingar Olof Edsinger att prata om sex ]
Särskilt i en narcissistisk tid, där väldigt många människor brottas med sin självkänsla och identitet, upplevs detta budskap som en salva för själen. Äntligen får vi höra det vi innerst inne tvivlar på! Äntligen får vi veta att allt egentligen är lugnt! Vi duger som vi är.
Problemet är att denna typ av budskap i praktiken bara förstärker fokuset på oss själva. Det är jag som duger som jag är. Men det Bibeln säger är ju något helt annat – nämligen att Kristus duger som han är. Det är han som har blivit det fullkomliga offret, och du och jag bara kan "duga" i Guds ögon om vi har tagit emot honom som vår Herre och Frälsare; när Gud ser sin egen Sons renhet och syndfrihet i oss.
Med ett annat språkbruk behöver vi skilja mellan skapelseplanet, där Gud visar sin kärlek genom att skapa oss alla till sina avbilder, och frälsningsplanet, där Gud visar sin kärlek genom att dö och uppstå för våra synder. Guds handlande i skapelsen är alla människors egendom, men Guds handlande i frälsningen måste tas emot i tro. Annars har det inte någon verkan.
Det är också därför som evangeliet inte får reduceras till ett allmänt tal om Guds kärlek. Snarare är det så att evangeliet förutsätter Guds kärlek. Även detta behöver förstås predikas, men om vi tror att vi har förkunnat evangelium när vi har sagt att Gud älskar oss bedrar vi både oss själva och dem som lyssnar. Evangeliet manar oss nämligen till något mer – nämligen att kliva ut ur vår egen självcentrering, vårt krampaktiga fasthållande vid att ”vi duger som vi är”, för att i stället låta Jesus få kommandot i våra liv. Ett sant evangelium befriar oss helt enkelt till Kristus – inte till oss själva.
Det här året firar vi 500-årsminnet av reformationen. Vore det inte fint om detta kunde få bli ett tillfälle också att börja rannsaka vår egen teologi? Inte ens som evangeliskt kristna kan vi naturligtvis tycka lika i allt som har med evangeliet och försoningen att göra. Men till de verkliga skatterna i det reformatoriska arvet hör ändå det befriande i att evangeliet inte kretsar kring dig och mig, utan kring Jesus Kristus. Låt oss se till att det är det som även de som lyssnar till vår förkunnelse får med sig hem!
Olof Edsinger, teolog och författare
