I Dagen 170406 förklarar Martin Lembke frimodigt att den försoningssyn som stora delar av Sveriges väckelserörelse är präglad av – med Carl Olof Rosenius och Lina Sandell som framträdande namn – är heretisk. Samma omdöme ger han om Martin Luther och Jean Calvin, eftersom det var de som i polemik mot den katolske teologen Anselm av Canterbury formulerade "läran om ställföreträdande strafflidande".
Mot såväl Luther, Calvin, Rosenius och Sandell skriver Martin Lembke: "Hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder."
För de flesta Dagen-läsare torde detta vara ett häpnadsväckande uttalande. Det strider också mot Paulus ord om att Jesus på korset "blev en förbannelse i vårt ställe" (Gal 3:13) och att "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd" (2 Kor 5:21).
Men för Lembke är det viktigare att knyta an till kyrkomötet i Chalcedon år 451 som slog fast att "Jesu mänskliga natur är ... oupplösligt förenad med hans gudomliga dito". Utifrån detta hävdar han att Jesus helt enkelt inte kunde ta vårt straff, eftersom han då måste dö en andlig död, något som skulle strida mot kyrkomötets formuleringar – trots att dessa inte handlar om försoningen, utan om inkarnationen.
När jag läser detta kan jag inte annat än associera till Paulus ord om korsets dårskap: "Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap" (1 Kor 1:20, 22–23).
I sin filosofiska iver verkar Lembke helt enkelt ha glömt bort att en viktig del av poängen med korset är att det är en dårskap. Tanken på "Guds död" är så skandalös att den inte låter sig inordnas i något vattentätt filosofiskt system. Även för Paulus måste det därför ha varit med bävan som han använde ovanstående formuleringar. Men det var bara så han kunde skildra att det otänkbara faktiskt hade blivit verklighet – till frälsning för alla som vill tro.
Martin Lembkes lösning är att i stället tolka Paulus symboliskt. I en konversation på Facebook skriver han: "Men detta är omöjligt: Att Gud bokstavligen blir synd, eller blir till förbannelse. Och ingenting som är oupplösligt förenat med den gudomliga naturen kan bli det heller. Gud kan inte förena sig med synd och/eller förbannelse. Ibland måste vi så att säga börja tänka i rent metafysiska banor för att kunna förstå de knepiga bibelställena bättre."
Som jag ser det är det just detta som är den springande punkten. Varken reformatorerna eller de svenska väckelseteologerna förnekade Kristi dubbla natur. Men samtidigt hade de upptäckt det förunderliga i att "Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade" (Jes 53:5). Min fasta övertygelse är att vi även i dag kan förtrösta på detta budskap – hur orimligt det än kan låta för en katolsk religionsfilosof.
Eller för att citera kyrkofadern Tertullianus: "Guds son blev korsfäst; det medför ingen skam, emedan det är skamligt. Och Guds son dog; det är helt och hållet trovärdigt, emedan det är orimligt. Och den begravde uppstod; det är säkert, emedan det är omöjligt."
Olof Edsinger, teolog och författare
