Den 14 juni avgick Tim Farron som partiledare för brittiska liberaldemokraterna, efter att under den just avslutade valrörelsen ha pressats hårt för sin identitet som evangelikal kristen. Farrons avgångstal väcker stor respekt för partiledarens civilkurage. Men lika mycket väcker det en sorg över den starka intolerans som har växt fram i det sekulariserade Europa.
Orsaken till Farrons beslut var mediernas ständiga fokus på etiska eller teologiska frågor om homosexualitet och aborter, som inte alls var aktuella valfrågor, men där den liberaldemokratiske ledaren förväntades bekänna trohet till en sekulär hållning. Vid några tillfällen förmådde Farron inte stå emot utan vek ner sig för trycket, under stora samvetskval, förstår vi i efterhand. Till slut ansåg han sig inte klara en balansgång mellan att "förbli trogen mot Kristus och samtidigt leda ett politiskt parti i nuvarande debattklimat". Det är tragiskt.
Brittiska massmedier har rätt i ett avseende: det finns avgörande skillnader mellan en gudlös och en bibelbaserad hållning i de allra flesta frågor. I Nord- och Västeuropa har den sekulära kulturen upphöjt individens autonomi till det högsta av alla bud, och det goda samhället beskrivs som den tillvaro när människan kastat av sig alla normer och kan definiera sitt liv utan att styras av några yttre auktoriteter.
En biblisk inställning säger tvärtom att tillvaron bör byggas på det dubbla kärleksbudet, att älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Utifrån denna bas formar vi vår hållning på den kristna traditionen där Bibelns samlade budskap utgör yttersta grund. Personliga eller politiska beslut behöver fattas utifrån en auktoritet som är större än våra egna personliga infall. Detta innebär inte – som religionens fiender vill påskina – att vi kristna är naiva och osjälvständiga. Vår grundsyn är en väl övervägd övertygelse att kristna värderingar är bäst lämpade att bygga det goda samhället på, i alla länder och i alla tider.
Här ligger en diametral skillnad mellan världsbilder. Vissa kristna väljer ändå att utifrån sin personliga trosgrund att engagera sig i ett politiskt parti. Både socialismen, liberalismen och konservatismen har inslag som kan paras ihop med en biblisk världsbild. Men dessa ideologier har också centrala trossatser eller praktiker som går i rakt motsatt riktning. Frågan är om en kristen kan stå rak i detta spänningsfält, och – kanske än mer brännande i Europa i dag – om politiken kan välkomna personer med en annan grundsyn än den sekularism som öppet eller inlindat framställs som den enda tillåtna i ett modernt land.
Tim Farron förklarade att han ständigt blivit misstänkliggjord för sin tro. Ännu mer oroande var hans analys att Europa inte längre lever upp till sin höga bekännelse om tolerans: "Vi lurar oss själva om vi tror att vi fortfarande lever i ett tolerant, liberalt samhälle." Utifrån den hårda press Farron upplevde mot sin kristna identitet drog han följande slutsats: "Att vara politisk ledare - i synnerhet för ett progressivt, liberalt parti år 2017 – och att leva som överlåten kristen, att troget hålla fast vid Bibelns undervisning, har känts omöjligt för mig."
I det läget såg Farron sig nödgad att välja den kristna identiteten före det politiska ämbetet, och steg därför av uppdraget som partiledare. Det är ett ställningstagande som är värt den djupaste respekt. Men det väcker samtidigt allvarliga frågor om huruvida vi verkligen lever i ett öppet, demokratiskt samhälle. Många svenska kristna på uppsatta positioner har upplevt samma tryck som den liberaldemokratiske ledaren så ärligt beskrev: Religiös får du gärna vara en stund på söndagen, så länge du på jobbet böjer dig under vår sekulära världsåskådning och de etiska positioner vi har slagit fast att den medför. Stäm in i bekännelsen, annars åker du ut!
Tim Farrons avgång visar med en icke önskvärd tydlighet att vi i dag lever i ett samhällsklimat som låtsas hylla toleransen, men i realiteten är radikalt intolerant mot alla inställningar förutom den egna. Farrons öde lär nu tvinga fram den diskussion som det sekulära samhället länge har försökt hålla instängd i garderoben. Vi kan inte längre blunda för det åsiktsförtryck mot kristen tro och bibliska värderingar som Europa och inte minst Sverige förmedlar. Det är fullständigt orimligt att kristna tvingas bort från ledande positioner på grund av sin tro. Denna konformism behöver falla, annars måste vi helt enkelt medge att det öppna samhället är förbi.
