Det pågår en humanitär kris i världen. Krig, förtryck, islamistiska terrorgrupper och förföljelse av etniska och religiösa grupper gör att miljontals människor är på flykt. Samtidigt söker sig många andra, av fullt förståeliga skäl, bort från fattigdom och misär mot vad de hoppas ska bli en nystart.
I Sveriges stora ansvarstagande finns mycket att känna stolthet över. Att vi är ett välkomnande land men också att här uppenbarligen finns väldigt mycket humanitet. När situationen var som allra mest ansträngd under hösten och vintern 2015 svepte en våg av medmänsklighet över Sverige. Socialsekreterare, migrationshandläggare, poliser, pastorer, präster, imamer och många frivilliga visade ett starkt engagemang för att hjälpa de medmänniskor som befann sig i en mycket svår situation. Utan de frivilligas och det civila samhällets insatser hade Sverige inte klarat detta så bra som vi ändå gjorde. Medmänskligheten och engagemanget har hållit i sig. Det märks inte minst hos alla de som i dag beskriver en ung afghansk pojke som sin extra son eller bror.
Även om få kunde förutse den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Europa under det andra halvåret 2015 så var det definitivt möjligt att redan i början av detta år inse att behoven kunde förväntas bli stora, liksom att Sverige inte ensamt skulle kunna ge skydd till alla behövande.
Regeringens brist på handlingskraft medförde dock att inga sådana åtgärder vidtogs i tid och det blev därför nödvändigt att under hösten på ett annat sätt än tidigare hantera migrationen. I oktober 2015 slöt därför sex av riksdagens partier – däribland Kristdemokraterna – en överenskommelse om 21 insatser med anledning av flyktingkrisen. Syftet var att skapa ordning och reda i mottagandet, få till en bättre etablering och dämpa kostnadsökningarna. Men regeringen valde kort därefter att bryta överenskommelsen när den införde den tillfälliga lagen. Med den kom ett antal beslut som vi kristdemokrater motsatte oss och som vi nu ser effekterna av. Rätten till familjeåterförening begränsades, något vi röstade emot.
Regeringen tog beslut att gå från permanenta uppehållstillstånd till väldigt korta tillfälliga uppehållstillstånd. Vi bedömer att det inte är möjligt att som ensamt land bevilja permanenta uppehållstillstånd, varför vi såg det som en nödvändig förändring, men vi har föreslagit tillfälliga uppehållstillstånd i tre år och med rätt att få permanent uppehållstillstånd om skyddsbehovet kvarstår eller om personen etablerat sig på arbetsmarknaden. Det beslut som sannolikt allra mest berör det stora antalet unga ensamkommande från Afghanistan är att regeringspartierna med sin tillfälliga lag tagit bort möjligheten att bevilja uppehållstillstånd när det finns synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter. Den möjligheten borde återinföras.
De pojkar och unga män som i dag riskerar utvisning till Afghanistan lever många gånger inte upp till de högt ställda kriterier som gäller för asyl. Samtidigt råder det knappast någon tvekan varken om att Afghanistan är en mycket farlig plats och att förutsättningarna för ett väl fungerande liv där är väldigt begränsade. Inte nog med detta. Många av de som kom hit för nästan två år sedan är särskilt utsatta. Många har vuxit upp som flyktingar i Pakistan och har kanske inte ens några egna minnen från det land som de riskerar att utvisas till. De har tappat kontakten med sina anhöriga, om de alls finns i livet. Flera tillhör utsatta minoriteter. De saknar kontakter i landet och möjligheterna att försörja sig själva är extremt begränsade. Oavsett om de fortfarande är barn i lagens mening eller hunnit bli myndiga är de oerhört utsatta.
Det är vår bedömning att betydligt fler av dessa skulle ha kunnat beviljas uppehållstillstånd om regeringen inte med den tillfälliga lagen tagit bort möjligheten att göra en bedömning utifrån synnerligen och särskilt ömmande omständigheter. Att återinrätta den möjligheten skulle inte rucka på principerna om att värna asylrätten, så att den som har asylskäl ska få skydd i vårt land, men de som inte får uppehållstillstånd måste lämna.
Vi måste försvara principen om att var och en har rätt till en rättssäker, individuell prövning av sina asylskäl. Då ska vi inte ha en politiserad och godtycklig process, utan besluten ska vila på myndigheters bedömningar.
Vi måste fortsätta värna behovet av en reglerad migration och samtidigt i en svår situation i världen även ta vårt ansvar för några av de mest utsatta. Detta är inte minst relevant i en situation där varje dag är avgörande i dessa unga människors liv – beslutet skulle kunna tas snabbt. Regeringen skulle omedelbart kunna lägga fram förslaget att återgå till lagstiftningen om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter.
Ebba Busch Thor, partiledare KD
Emma Henriksson, andre vice ordförande KD
