Kjell-Erik Selin ber oss alla att inte svartmåla "frikyrkan" (Dagen den 7 juli). Den tanken är det lätt att instämma i. Det problematiska i det Selin skriver är användningen av begreppet "frikyrkan". Den finns nämligen inte. Frikyrkligheten är mångfasetterad: grundhållning, framtoning, spiritualitet och kultur skiljer sig markant åt. Rådet till tidningen Dagen och andra är: om det handlar om pingströrelsen, skriv det då!
Mina minnen hemma från Missionshuset innefattar ingenting av det Selin beskriver som problematiskt. Jag känner aldrig igen mig när personer med rötter i pingströrelsen berättar om sin uppväxt. Det mest typiska för folket i Missionshuset var deras redbarhet och deras breda förtroende i det omgivande samhället. De talade lågmält om det inre och hade inget intresse av att dra gränser gentemot andra.
Självfallet önskar vi alla, precis som Selin, att frikyrkligheten, i dess olika framtoning, skulle kunna återvinna vitalitet och betyda något mer för trons utveckling i vårt land. Tyvärr ser det inte så förhoppningsfullt ut. Förtunningen och marginaliseringen fortsätter. De mer medvetna människor som söker, eller bekänner, en tro dras inte till frikyrklighetens gudstjänster. För det skulle det behövas ett annat allvar och djup och en annan substans i det som förmedlas än det vi ser i dag.
Sigfrid Deminger
Läs mer: Frikyrkligheten bar inte
