En fotbollsplan har tydligt rumsliga gränser, varigenom somliga bollar är "inne" och andra "ute". En fotbollsmatch har också tydliga tidsgränser, en halvlek är 45 minuter och en hel match 90. Det är skillnad mellan hur de mål uppfattas som görs under träning och vilka som görs när det är skarpt läge, på arenan inför publik.
Ett land har (vanligtvis) tydligt rumsliga gränser. Just nu är visserligen nationalstaten under hård press. Men ändå, med tanke på de krig som pågår i världen, också inbördeskrig; borde vi inte vara tacksamma att vi får leva i ett land med icke ifrågasatta gränser? Gränserna innebär ju inte att landet är stängt, men att in- och utvandring regleras. De flesta svenska medborgare befinner sig varken i SD-positionen eller menar att vi borde ha helt fri invandring.
Faktum är att inte ens de som allra mest högljutt motsätter sig gränser i olika former skulle kunna leva i ett samhälle där deras visioner var helt förverkligade. Människan behöver gränser, behöver kunna generalisera, behöver kunna definiera sig gentemot andra. ”Vi och de” är inte bara en potentiell distans, ett främlingskap, det är jagets själva förutsättning, att jag är jag och inte någon annan.
Amerikanska damlandslaget i fotboll hade (åtminstone) i juni sina lagnummer i Prideflaggans färger.
Men tänk om det skulle komma en talangfull spelare som inte identifierar sig med Pridekulturen? Aftonbladet skrev faktiskt om en amerikansk, kristen spelare som lämnat återbud till en viktig junimatch ”av personliga skäl”. Vad säger landslaget om ”alla människors lika värde”, när det kommer till kristna spelare? Är de, ifall de skulle ha en annan uppfattning om äktenskapet, per automatik utestängda? Antas de få skylla sig själva om de hyser åsikter som så tydligt avviker från den liberala normen?
Jag, som arbetat länge i Svenska kyrkan, har vid det här laget sett många exempel på hur människor med en traditionellt kristen uppfattning av äktenskapet på alla möjliga vis diskrimineras – under förespegling att de som diskriminerar värnar "alla människors lika värde". Det kan handla om kyrkoanställda som inte kommer ifråga för vissa tjänster, inte får lov att föreläsa i vissa församlingar – ens om ämnet inte har något att göra med vare sig identitet eller sexualitet. De blir persona non grata och som sådana omfattas de inte längre av lagen om "alla människors lika värde". Det är, minst sagt, en paradox.
Själv har jag många gånger funderat på varför det är så att de som allra mest intensivt talar om behovet av mångfald och tolerans ofta själva har blinda fläckar när det gäller att praktisera den omhuldade principen. Vi kan nog alla enas om att det är rätt lätt att värna den typen av mångfald man själv gillar.
Principens giltighet testas ju först när man blir tvungen att förhålla sig till människor vars övertygelser man ogillar; minns Voltaires ”jag avskyr dina åsikter men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.
Det är också intressant att den rörelse, som så högljutt i vår tid motsätter sig gränser och ser generaliseringar som något ont, själv är väldigt tydlig med att sätta upp stängsel mot den del av omgivningen som inte sjunger i samma tonart. Eventuella reservationer tolkas med stor misstro, man misstänker genast de grumligaste motiv hos de medmänniskor som känner sig främmande för Pridekulturen. De antyds förmedla "bruna" värderingar, vara något slags kryptonazister som motsätter sig "alla människors lika värde". Och orsaken till att de inte hänger på är antagligen att de är bristfälligt upplysta eller rentav genuint onda.
Plötsligt blir frågan om sant och falskt intressant. Det har ju debatten om ”fake news” visat. Också de postmodernt orienterade, som vanligtvis ironiserar över föreställningen att det skulle finnas något som är objektivt sant, är upprörda över Donald Trumps slarviga handhavande med fakta. I ett sådant läge fattar alla att det där med gränser kanske ändå inte är helt obsolet, att det inte är helt ointressant om det finns något som är sant, eller inte.
Pridekulturens anspråk på att utgöra ny norm förutsätter förstås att den gamla heteronormen är förlegad. Man kan knappast hävda båda samtidigt.
Ordet ”normkritik” förutsätter att det funnits en norm som man nu tar avstånd från. Men när nu normkritiken närmar sig status som ny norm blir det förstås problematiskt för dem som vill odla det som är queer – för om queer är norm skulle man ju med fog kunna påstå att till exempel min egen position som traditionell kristen är normkritisk och därmed sant queer. Emellertid skulle jag vara nöjd om vårt debattklimat i högre utsträckning än i dag skulle komma att präglas av Voltaires maxim. Jag tror alla falanger skulle må väl av det.
Anna Sophia Bonde, präst och bibellärare, medlem i nomineringsgruppen Frimodig kyrka
