I en artikel den 11 juli uppmanar Emmanuel Bäckryd församlingar i Sverige att satsa på att plantera nya församlingar, inte minst för sin egen skull. Jag håller med honom helt och hållet. Ett annat och ännu viktigare skäl att plantera nya församlingar är att nya människor ska nås av evangeliet.
Alla behöver få höra evangeliet på sitt eget språk och i sitt eget kulturella sammanhang. Därför tror jag på att plantera nya församlingar som är inriktade på att nå en specifik målgrupp, som till exempel en folkgrupp eller en subkultur.
Det främsta bibliska motivet för att plantera evangeliet in i specifika kulturer är inkarnationen. Och Ordet blev kött och bodde bland oss skriver Johannes. När Gud blev människa blev han det i en specifik kultur. Han delade livsvillkoren och talade samma språk som dem han ville nå. Det kallas inkarnation: att ordet blir kött. Inkarnationen är ett mönster för all mission. Ordet måste bli kött i varje kultur.
Ett annat viktigt begrepp är kontextualisering. Det handlar om att det alltid finns en viss grad av anpassning som måste göras när evangeliet kommer till ett nytt kulturellt sammanhang. Paulus beskriver (i 1 Kor 9:19-23) hur han anpassar sig till dem som han vill nå.
Som missionär bör man vara flexibel i förhållande till den kultur man vill nå och anpassa sig så långt det är möjligt, utan att kompromissa med evangeliets sanning.
En tredje aspekt på denna fråga är förhållandet mellan enhet och mångfald. Alla troende är ett i Kristus, oavsett nationalitet, språk, social ställning eller kön. Paulus skriver: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:28).
Det råder ingen tvekan om att den kristna kyrkan är blandad och mångkulturell. Denna mångfald måste förstås synas i praktiken, men betyder det att varje lokal gemenskap också måste vara blandad och mångkulturell? Kan det vara tillåtet att små lokala gemenskaper är mer homogena i sin struktur, för att nå specifika grupper av människor?
Frågan om kulturellt nischade församlingar har debatterats sen Donald McGavran skrev om detta på 1970-talet. Han menade att det är lättare för människor att komma till tro om de inte behöver passera kulturella eller språkliga barriärer och att det därför är bättre att plantera församlingar som är mer homogena i olika kulturella miljöer.
I debatten har man kunnat se tre olika förhållningssätt till detta. Det första synsättet anser att homogena församlingar är i grunden bra och siktar på att plantera församlingar i olika kulturella miljöer. Nischade församlingar är inget större problem, utan ett missionellt mål. Församlingarna växer ju snabbare när man inte behöver korsa kulturgränser för att komma till tro.
Det andra synsättet anser att nischade församlingar kan vara ett missionellt första steg. Man börjar missionsarbetet med att vara kulturellt specifik, men räknar med att församlingen ska bli mer blandad med tiden. Slutmålet är att varje församling ska vara mångkulturell och blandad.
Det tredje synsättet anser att nischade församlingar är en omöjlighet, eftersom de är i konflikt med Bibeln. Alla församlingar ska därför vara mångkulturella och blandade. Olika kulturella grupper kan finnas i en församling, men församlingen som helhet måste vara blandad.
Jag tror på en syntes av de tre synsätten. Michael Moynagh skriver i Church for Every Context hur en församling kan vara både fokuserad på en speciell målgrupp och samtidigt uppkopplad till den större kyrkan. Den här synen skiljer sig från de andra tre synsätten. Från det första genom att betona att det är lika viktigt att vara uppkopplad som att vara kulturellt specifik.
Från det andra genom att vara mer positiv till homogena församlingar. De är inte bara ett första steg till något bättre, utan har ett eget existensberättigande. Från det tredje genom att den tillåter att lokala församlingar är homogena - inte bara grupper i församlingen.
Den anglikanske biskopen Graham Cray berättar om församlingar som vill att unga människor ska vara med, men som är helt ovilliga att förändra något för att de unga ska kunna trivas. Han skriver: ”När det gäller tonåringarnas eviga frälsning är jag pragmatisk. Jag vill hellre att unga människor träffas och firar gudstjänst för sig själva än att de går förlorade för kyrkan och möjligen för Kristus.”
Om gamla församlingar inte är villiga att förändras är det bättre att starta nya som når nya människor. Människor behöver höra evangeliet i ett sammanhang där de känner sig hemma. Därför är det befogat att plantera församlingar i kulturella sammanhang där det kristna vittnesbördet är svagt. Det är inte så farligt om en enskild församling är homogen, så länge den har gemenskap med andra församlingar i andra kulturer, men det skulle vara allvarligt om alla församlingar i en stad eller ett samfund var likadana.
Jonas Melin, pionjärkonsulent, Svenska alliansmissionen
