Hur ska det gå när tre politiska partier tänker sig styra upp kyrkan? Det gäller Svenska kyrkan just nu, men får de smak på det lär det drabba frikyrkorna också. Inte den katolska kyrkan förstås för den har en egen sammanhållen vision, som inte kan bytas ut. Det gäller också de orientaliska. De är just katolska.
Sorgligt att det ordet blivit förstört och kommit att stå för en särmening. Det betyder annars alltomfattande och samtidigt med en tydlig mittpunkt och utgångspunkt. Ordet katolsk finns i trosbekännelsen men har på svenska fått översättningen allmännelig. Det har kommit att uppfattas som litet allmän och öppen åt flera håll.
De politiska partier som kämpar om makten tror nog rent av att det står folkkyrklig, det som rymmer allt och alla. Ja, inte alla förstås för vissa åsikter är inte tillåtna. Det finns en tydlig åsiktskorridor för vad som får tänkas om kön och sexualitet i den politiskt präglade kyrkligheten.
På senare tid har vi fått höra och läsa att Jesus nog närmast var vänstersocialist. Ja, det har till och med sagts att S:t Paulus var en tidig socialdemokrat. Om Jesus partipolitiska inställning är det nog säkrast att inte uttala sig. Att han låg i fejd med sin tids religiösa etablissemang är däremot tydligt. Om S:t Paulus kan med bestämdhet sägas att han inte var en förelöpare till de två senaste århundradenas socialdemokrati.
Nu när det är minnesår för reformationen vill en del få det till att Martin Luther förespråkade en modern liberal-protestantisk allmän religiositet. Det illusionsnumret övertygar inte. Han var en konservativ saxare och hur han ställde sig politiskt framgår av hans stöd till de tyska furstarna mot bondeledaren Thomas Müntzer.
Hur ska det gå för partipolitikerna att styra upp kyrkan? Det kan inte gå av det enkla skälet att de är just olika partier med konkurrerande visioner. Dessutom för tillfället vaga, utom möjligen Sverigedemokraterna som har nationen som det sammanhållande.
Det senare har fog för sig från äldsta tid, men den som sjungit in söndagsskolevisan Jesus älskar alla barnen i sitt hjärta kan inte hänga med på resten: ”Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord”.
1900-talet var ett ekumeniskt århundrade med ett Kyrkornas världsråd och Andra vatikankonciliet. Svenska kyrkan kunde bidra med sin erkänt lödiga liturgiska tradition och sitt fäste i den väl sammanhållna Augsburgska bekännelsen och i de bibliska skrifterna. Nathan Söderblom, Yngve Brilioth och Bertil Werkström var tunga namn. Själva strävan mot kristen enhet var sammankittande, eftersom det hade sin grund i Jesu slutbön i Övre salen.
De politiska partiernas inblandning, som tog vid på allvar inför kyrkans skiljande från staten, har dock raserat mycket av det som var Svenska kyrkans positiva bidrag.
Det är litet rörande att några politiska partier tror sig kunna bota oenighetens skada som uppstått i kristenheten. S:t Lukas skrev i Apostlagärningarna ner den tidigaste kyrkan historia, en häpnande framgångssaga fast med blod, svett och tårar.
Han anger hur det gick till: de höll hårt fast vid apostlarnas undervisning, vid Kristusgemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
Det finns ännu sådana glödpunkter inom Svenska kyrkan och på sina håll inom frikyrkorna. Särskilt är det Herrens måltid, eukaristin, och bönerna vid dagens tider i Psaltarens form, som det glöder kring och värmer från.
Kyrkan i Sverige måste återvinna sin själ, bli nyförälskad i den Gud, som framträtt och visat sig i sin enfödde Son Jesus Kristus. Det kan inte politiska partier få till. De kan bara åstadkomma sekularisering och ta avstånd från den kristna visionen om en enda katolsk och apostolisk kyrka.
Om svenska kristna kunde släppa sin skräck för det katolska, det som alltid burits i de stora kyrkorna, och samlas kring det, skulle en kristen vision för Sverige kunna bli synlig igen.
Biorn Fjärstedt, biskop emeritus
