På ledarsidan (27 september) skriver Frida Park att barns uppfostran om sexualitet, normer och identitet helt borde lämnas till föräldrarna, men alla föräldrar kan, vill eller vågar inte tala om normer. Rätten att vara sig själv och att veta att normbrytande inte är dåligt måste vara ett delat ansvar för alla vuxna, oavsett om det är hemma, i skolan eller inom fritidsverksamheter. Att avskaffa normkritiken i skolan vore att låsa in normbrytande barn i självförakt och psykisk ohälsa.
Barn lär sig genom att härma vuxna i sin omgivning och behöver ingen undervisning i att följa eller föra vidare normer, för det gör de så bra ändå. Det kan inte minst alla som sett eller upplevt mobbning intyga, vare sig det gäller könsnormer, heteronormen, tvåkönsnormen, vithetsnormer eller några andra normer.
På samma gång som outtalade normer bekräftar den som passar in, lär sig den som inte passar in att förakta sig själv. Det är anmärkningsvärt att Park ser målet att eliminera tvåköns-, hetero- och samlevnadsnormen som farligt, för på vilket sätt är det farligt att barn som inte passar in i någon av de normerna får leva lika fullgoda liv som alla de som passar in?
Normkritik handlar om att acceptera sig själv, men också om att alla ska respektera den som är normbrytande. Om samhället inte tar sitt ansvar i att bryta normer tillåts intoleranta värderingar att spridas vidare från generation till generation. Det är en sak att acceptera sig själv som normbrytande, men det är minst lika viktigt att andra, oavsett om de själva passar in i normerna eller bryter dem, också kan respektera och tolerera den som är normbrytande.
Ironiskt nog bevisar Frida Parks ledare just det hon själv försöker motbevisa. Skolans normkritiska uppdrag finns för att alla föräldrar inte kan, vill eller vågar prata normer eller sexualitet, just det utjämnande uppdrag Park i andra sammanhang talar så varmt om. Att förbereda barn för vuxenlivet är ett gemensamt ansvar, för ingen förälder kan kunna allt. Skolans uppdrag är, bland annat, att se till att alla barn har samma förutsättningar att leva ett gott liv. Just därför måste skolan också diskutera normer. På det sättet motverkar vi begränsande och förtryckande samhällsstrukturer.
Barn skadas inte av att få nya intryck, av att få se eller möta andra sätt att leva. Oavsett ålder måste man våga möta det obekväma och diskutera det som är nytt för en själv. Det är just det skolans normkritik är: att lära sig möta, respektera och problematisera det för en själv okända. När det kommer till sexualitet och könsidentitet är queerteorin är vårt bästa verktyg för att göra så. Barn skadas först när det annorlunda undanhålls dem.
Skolans normkritik är bokstavligt talat livsviktig, för att den som inte passar in i tvåköns-, hetero- eller vithetsnormen, eller för den delen vilken annan norm som helst, ska få växa upp med samma självkänsla, respekt och möjligheter som alla andra. För det krävs att varje enskild individ tillåts att acceptera sig själv, men också att alla andra lär sig att respektera det som är annorlunda eller ligger utanför normen. Målet är detsamma som alltid: ett samhälle där varje människa kan lära känna sin egen identitet, utan skam, skuld eller självförakt. I det är föräldrarnas, skolans och samhällets ansvar oskiljaktiga.
Karl Kilbo Edlund, språkrör Grön Ungdom, Göteborg
Frida Park svarar: Uppdraget är allsidig undervisning – inte propaganda
Det är alltid ett föräldraansvar att förbereda de egna barnen för vuxenlivet. Och just för att skolans sexualundervisning ofta lämnar mycket i övrigt att önska kan man inte skjuta det ansvaret ifrån sig.
I min ledartext kritiserar jag därför skolans sexualundervisning. Den ska utgå ifrån läroplanen där grundläggande värden och kunskapsmål klart framgår. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och att motverka traditionella könsmönster som kan begränsa individen. Detta kan, som jag också skrev, ske genom att man ifrågasätter normer. Ingen ska tro att man kan komma undan svåra varför-frågor med förenklade därför-svar.
Tolerans och generositet för varandras olikheter är ledorden. Men därifrån är det milsvitt avstånd till att predika normkritik utifrån queerideologi vars syfte är att upphäva några särskilt utvalda normer. Inte alla. Några.
Skolan ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte trender i sexualpolitiken. När skolan lånar sig till att framföra en ideologis propaganda (därtill icke okontroversiell) har den för länge sedan tappat uppdraget att ha en saklig och allsidig undervisning. Även här är läroplanen tydlig: "Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen."
Där normkritik dominerar sexualundervisningen är det tyvärr inte möjligt. Föräldrar behöver därför fortsätta ta sitt ansvar för att prata om blommor och bin, värderingar och identitet med sina barn.
Frida Park, ledarskribent
