Josefine Arenius skriver i Dagen den 3 oktober en krönika med rubriken "Måste jag bli en fotbollsmorsa?". Det är en viktig och bra text med tankar kring livet som förälder och den stora utmaning det innebär när det kommer till det smörgåsbord av aktiviteter som samhället dukar upp och erbjuder våra barn. Men det är heller inte utan egen insats, utan i själva verket är det ett knytkalas som ställer stora krav på bidrag från föräldrarna på olika sätt, såväl ekonomiskt som tidsmässigt. Detta i ett samhälle som liknar ett ekorrhjul som bara tycks snurra allt snabbare och skapa fler och fler fall när det gäller utmattning och psykisk ohälsa.
Jag vill inte förmildra problematiken eller bortse från att det många gånger har gått lite för långt när familjer knappt hinner spendera tid tillsammans. Men jag vill belysa ämnet från ett annat perspektiv och på samma gång lyfta en annan sorts problematik
Med ett stort engagemang inom kyrkan som en gemensam nämnare gläntar jag och Josefine på dörren till denna livsfas utifrån olika perspektiv. Vi står med gemensamma farhågor inför en svår balansgång mellan nyfiket deltagande och tråkigt nej-sägande, mellan aktivitet och hemmatid med familjen, mellan kyrkligt engagemang och aktiviteter utanför kyrkan, inte sällan idrott. För med sina över 3,1 miljoner medlemmar är svensk idrott Sveriges största folkrörelse där nio av tio barn och ungdomar någon gång under uppväxten är med i en idrottsförening. Många är med i flera.
Men samtidigt står jag och Josefine där med olika förväntningar. Exakt det som Josefine beskriver med fasa sitter jag och längtar till! Jag ser fram emot sidlinjen. Jag kan längta till en lördag förmiddag i bilen på väg till bortamatch eller till en burgare på Max med döttrarnas eller sonens lag efter matchen. Och att få byta ut ansvar för kyrkfikat mot tjänande i grillkiosken vid Vargspåret IP här hemma utanför Uppsala. Jag tror att det är både sunt och även väldigt viktigt ur ett missionellt perspektiv.
Och personligen har jag just börjat uppleva att jag kan hitta nog så mycket kvalitetstid med barnen i den rollen än vad jag gör hemma vid en familjemiddag (där kvalitativa samtal många gånger är en utopi). Kanske ännu mer?
Det finns inget enkelt svar på den tidigare nämnda balansgången. Inte heller någon färdig mall som passar alla familjer. Men just därför är det viktigt med ett perspektiv. Det finns familjer som har lyckats att kombinera ett aktivt föreningsliv med både familjetid och kyrkligt engagemang. Och detta utan att kyrkan står som förlorare. För är det något jag är trött på så är det att höra att idrotten segrar över kyrkan, hur idrottstokig jag än må vara.
Som generalsekreterare för Kristen Idrottskontakt (KRIK), där vi genom idrottsaktiviteter vill förena glädjen i idrotten med den kristna tron, känner jag ett ansvar för kristna idrottsungdomar runt om i landet. I all min uppmuntran till idrottsutövande av olika slag vill jag inte heller naivt bortse från att idrottsengagemang också kan leda bort från kyrkligt engagemang.
I KRIK brukar vi säga att vi vill uppmuntra till att välja "både och", inte "antingen eller". Med det menar vi en önskan om att i stället se fördelarna med att ha både idrottsintresset och den kristna tron med i livet.
Försök skapa en förstående miljö, både inom kyrkan och inom idrotten. Se till att idrotten inte blir en helig ko utan våga ibland stryka träning eller match till förmån för kyrkan. För egen del fick en slututtagning till elitlägret i Halmstad stå åt sidan för konfaläger. Och när man kommer upp lite i ålder, kan vara mycket värt att få ha en så kallad kyrkbänk på läktaren när man spelar eller tävlar, det vill säga vänner och ledare från församlingen som engagerar sig.
När såg förresten pastorn senast någon av församlingens ungdomar spela match eller tävla? Idrotten skapar också disciplin. Ta med matlåda till kyrkfikat för att fixa både gudstjänst och eftermiddagsmatch. Gör gudstjänster till en viktig rutin, likt träning. Krockar det på söndagen, sök andra alternativ under veckan. Låt också (sport-)bibeln ha en given plats i sportväskan.
Men jag önskar även få igång ett delande av goda exempel. Våga ta upp problematiken och frågorna i församlingen. Prata med varandra familjer emellan och skicka mig gärna ett mejl med berättelse om hur just ni har gjort. För jag tror att den här balansgången går att få. Det går att välja både Jesus och fotbollsskorna!
Mattias Ottestig, generalsekreterare KRIK
