Det har funnits något ödmjukt över reformationsminnet. Katolska kyrkan, kanske den mäktigaste kyrkan i världen, sträckte ut en hand och bad om förlåtelse för hur de behandlat lutheraner och reformatoriska kyrkor i historien. Lutheraner gjorde detsamma mot dem.
Det kan av många ses som något självklart och litet, men det är stort. Vi erkänner i och med det att något blivit fel. Inte att det aldrig behövt hända, bara att vägen det tog inte var en väg som var förenad med Kristi väg. Att vi sagt förlåt och fått förlåta är värt att fira. Men något skaver i mig.
Även om Katolska kyrkan i världen är en majoritetskyrka, så är hon det inte i Sverige. Här delar hon plats med pingstvänner, Equmeniakyrkan och Evangeliska frikyrkan. Här är det ingen tvekan om vilken kyrka som är i majoritet och står i maktposition – den Svenska kyrkan. Och som majoritetskyrka har vi ett och annat att be om ursäkt för speciellt när uppmärksammar reformationen.
Vi fängslade baptister och förföljde de som samlats utan en av staten godkänd präst för bön och undervisning. Som lutheraner står vi i en tradition med blod på våra händer. Vi brände och mördade andra reformatoriska rörelser. Anabaptisterna (ett namn vi gav dem för att de inte delade vår dopsyn) var kanske den mest förföljda gruppen under reformationens tidevarv. Vi behöver officiellt be om förlåtelse, berätta om våra brott och visa på att vi vill göra vad vi kan för att försonas.
Är vi villiga att släppa vår maktposition och tvätta våra syskons fötter?
Självklart har även baptister och andra frikyrkliga ett och annat att ta itu med gentemot Svenska kyrkan, men det är inte vår sak att vara deras samvete. Låt oss lyssna på dem och höra vad vi kan göra för att ta vara på deras bidrag till Kristi kropp. Låt oss sedan lyfta fram även deras bidrag under detta och kommande år.
Snart når vi kulmen på vårt Luther-år. Har vi rannsakat oss och är redo att bekänna vad vi gjort och be om förlåtelse? Handdukar finns det gott om, dags och börja betjäna.
Tobias Elof Hadin, präst i EFS, Svenska kyrkan
