En stor del av den bekännande kristna kyrkan lär att pånyttfödelsen sker i och genom det kristna dopet, vilket är oerhört problematiskt ur flera aspekter. Den främsta invändningen har med Jesu tolv apostlar att göra: Om dessa lärjungar, som grundat kristendomen från och med pingstdagen, finns det inte en enda stavelse om att de någonsin tog emot det kristna dopet.
Dopet förutsätter alltid Jesu död och uppståndelse som ett i tid och rum fullbordat verk och blandas aldrig samman med det tidigare Johannesdopet (Apg 19:4–5). Johannesdopet var ett omvändelsens dop till beredskap inför den annalkande frälsningen. När således dop och vatten omnämns i Skriften innan Jesu försoningsverk handlar det uteslutande om Johannesdopet, vilket markerar frälsningens och pånyttfödelsens villkor - omvändelse.
Lärjungarna hade, före Jesu död och uppståndelse, inte en susning om vad det nya förbundet i Jesu Kristi blod handlar om. Petrus tillrättavisar Jesus och säger: "Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig" (Matt 16:22). Jesus hade just talat till lärjungarna om sin förestående död och uppståndelse.
Om sin egen och andras pånyttfödelse säger Petrus: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp” (1Pet 1:3). Blev apostlarna döpta under tiden mellan Jesu uppståndelse och himmelsfärden, eller blev de det efter Andens ankomst på pingstdagen? Men inget av detta har av någon outgrundlig anledning blivit nedtecknat, och det hela vilar då på ren spekulation. Att grunda teologi i ett tungt och viktigt ämne utan avstamp i någon klartext är riskabelt, för att uttrycka sig milt.
Hur blev vår broder Apollos, som plötsligt dyker upp i den kristna historien (Apg 18:24–28), pånyttfödd? Han kan ju omöjligt ha blivit det genom det kristna dopet eftersom det var något som han inte alls kände till, han kände endast till Johannesdopet. Om Apollos läser vi att "Han hade fått undervisning om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus", och "Han motbevisade nämligen judarna med kraft och bevisade offentligt utifrån Skrifterna att Jesus är Messias".
Talar Nya testamentet om två olika vägar till pånyttfödelse? Naturligtvis kan det inte vara så. En enda väg till pånyttfödelse är vad Skriften har att erbjuda: Pånyttfödelse genom tron på Jesus. Från och med pingstdagen skänker människan nådens helige Ande och Guds barnaskap.
Det är exakt detta som Jesus avser med sina ord: "Jag har kommit för att tända en eld frälsa på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat" (Luk 12:49–50).
Gud har utvalt Paulus som Nya testamentets centralgestalt i det som rör dopet, och om hans pånyttfödelse och dop säger Skriften: ”’Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande.’ Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig upp och blev döpt” (Apg 9:17–18).
Den som tagit emot Anden tillhör Gud, lär Skriften entydigt, och om man tillämpar den rena innantilläsningens ädla konst så går det för alla Guds barn att bli rörande eniga om att självaste Paulus blev döpt efter att ha blivit ett Guds barn.
Sven Degerfeldt, Göteborg
