Vad är egentligen antisemitism och vem är antisemit? Frågorna hopar sig när jag läser Eli Göndörs krönika i Dagen den 20 december. Under läsningen inser jag också att jag själv faktiskt är antisemit, om jag nu förstår krönikan rätt.
Enligt min tolkning av Göndörs text är egna friskolor och omskärelse nyfödda pojkar praktiker som är centrala för den judiska ”särarten”, och när dessa rättigheter ifrågasätts är det därför uttryck för antisemitism. ”Antisemitismens kärna finns i oviljan att acceptera den judiska särarten”, skriver han.
Eftersom jag inte är för utan emot omskärelse av omyndiga pojkar och religiösa friskolor, oavsett om dessa två saker förespråkas av judar, eller andra religiösa grupper, blir jag tydligen som Göndör skriver en av dem som ”är antisemiter utan att förstå det”.
Men denna syn på vad som är antisemitism kan jag inte ta på allvar, och den här typen av resonemang är problematiska. Det är osakligt att beskylla personer som är mot religiösa friskolor och omskärelse av omyndiga pojkar för "antisemitism", oavsett om det sker direkt eller med indirekta antydningar. Göndör är heller inte ensam om att i den allmänna debatten resonera på detta sätt.
Det finns en rad medicinska, juridiska och etiska argument mot omskärelse (utan medicinsk grund) på omyndiga pojkar som framförts i debatten av läkare, myndigheter, politiker, debattörer och organisationer (bland annat Svenska barnläkarföreningen, Barnombudsmannen och Vårdförbundet).
Jag är liksom de flesta andra debattörer väl medveten om att omskärelse av nyfödda pojkar är en central del av den judiska traditionen och identiteten. Judiska företrädare har förstås också full rätt att argumentera mot ett förbud. Vad man däremot inte bör göra är att som tidigare förekommit antyda att de som med sakliga medicinska, juridiska och etiska argument är mot omskärelsen är intoleranta och kanske har antisemitiska värderingar (se till exempel Göran Rosenberg i Svenska Dagbladet 19 december 2011 och Lars Dencik i Kvällsposten 31 januari 2017).
Med de religiösa friskolorna är det likadant. Det finns sakliga politiska och juridiska argument mot religiösa friskolor som förstås berör flera andra religiösa grupper än just judarna. En rad ledande företrädare för olika politiska partier, bland andra Liberalerna och Socialdemokraterna, vill förbjuda religiösa friskolor. Den logiska konsekvensen av Göndörs resonemang blir däremot att till exempel Liberala kvinnoförbundet har antisemitiska föreställningar när förbundet vill att hela partiet ska verka för ett förbud mot religiösa friskolor. Eller som en Markus Uvell gör när han kopplade samman förre gymnasieministern Aida Hadzialic utspel om att kanske förbjuda religiösa friskolor med antisemitism och islamofobi (se SVT Opinion 30 juni 2016).
Återigen, alla företrädare för olika religiösa minoriteter och andra debattörer har sin fulla rätt att argumentera för religiösa friskolor, men bör inte anklaga dem som med sakliga argument är mot för antisemitism eller andra former av intolerans.
Läs mer: Göran Lennartsson: Gör upp med judefobin i kristen teologi
Konflikterna kring manlig omskärelse och religiösa friskolor är ett bra exempel på vad det här egentligen ytterst handlar om, nämligen religionsfrihetens gränser och hur samhället ska hantera de konflikter som uppstår när olika religiösa minoriteters synsätt och praktiker upplevs krocka med majoritetssamhällets normer och framförallt när de kanske strider mot vetenskapliga (medicinska) slutsatser och/eller rättsliga tolkningar av olika konventioner och lagar.
Här måste man förstås vara extremt tydlig. Judar och andra religiösa minoriteter får aldrig utsättas för diskriminering eller förföljelse på grund av sina religiösa synsätt eller traditioner och har förstås full rätt att argumentera för dem. Det finns i regel heller inga enkla lösningar på dessa konflikter kring till exempel manlig omskärelse och religiösa friskolor, utan det handlar om att försöka väga olika motstridiga intressen och argument mot varandra och att tolka olika rättsliga föreskrifter vars innebörd ibland är motstridiga. Men det måste också vara möjligt att sakligt diskutera och ifrågasätta religiösa föreställningar och praktiker eller krav på särlösningar som friskolor, utan att bli misstänkliggjord för antisemitism eller islamofobi.
De verkliga problemen med diskriminering och förföljelser av judar och muslimer riskerar att relativiseras och skymmas, när personer som debatterar mot omskärelse av pojkar eller religiösa friskolor beskylls för antisemitism eller islamofobi. Ska vi kunna bekämpa intolerans mot religiösa minoriteter på allvar måste vi fokusera på det som verkligen är antisemitism eller islamofobi.
Björn Furuhagen, docent i historia och tidigare projektledare vid Forum för levande historia
Eli Göndör svarar: “Men vad är Furuhagen för?”
