Björn Furuhagens debattartikel illustrerar väl min poäng. Till att börja med vill jag påpeka att det försvann en central mening i den tryckta versionen av min text. Meningen tydliggjorde att det jag syftar på när jag skriver “särart” är just judars seder och bruk.
Björn Furuhagen klarar tydligen inte att definiera vad han är för. Han vill som alla andra berätta vad han är emot. Och jag anser inte att någon som är emot omskärelse av nyfödda pojkar åtta dagar efter födseln är antisemit. Inte heller anser jag att någon som är emot konfessionella friskolor är antisemit. Men någon som är emot alla de seder och bruk som upprätthåller den judiska särarten är naturligtvis emot allt sådant som dels är annorlunda jämfört med den svenska normen, dels definierar judar eller judiskt liv. För om judar hade betett sig som Pettersson och hetat Olsson hade ingen brytt sig och antisemitism hade inte funnits.
Naturligtvis blir också relevant att fråga sig vad det är för intolerans Björn Furuhagen vill bekämpa om alla beter sig på samma sätt eller har samma seder och bruk. Att vara tolerant mot något som anses vara bra eller lämpligt är ju inte att vara tolerant. Tolerans kan endast visas mot just sådant som anses vara förkastligt eller olämpligt men ändå bör tolereras. Att bekämpa intolerans när inga avvikelser förekommer är som att smörja in sig i sololja där solen inte skiner.
Läs mer: Eli Göndör: Vem är inte emot antisemitism?
Läs mer: Göran Lennartsson: Gör upp med judefobin i kristen teologi
Antisemitismens historia återkommer hela tiden till samma sak. Att judar i olika avseenden har valt andra seder och bruk eller ett sätt att leva som skiljer sig från det kringliggande majoritetssamhället.
Björn Furuhagen menar att minoriteters seder och bruk som krockar med normerande värderingar i samhället måste få diskuteras. Och jag håller med honom. Men när majoriteten vill jämka minoriteters särart till majoritetens normer är det ett uttryck för att inte vilja acceptera ”det annorlunda”. Därför skriver jag i min text att ”antisemitismens kärna ligger i oviljan att acceptera den judiska särarten, judars seder och bruk.” Ur den känslan har en rad förklaringar vuxit som rationaliserar känslan och förklarar varför det är rimligt att förvänta sig att judar beter som andra eller varför samhället hotas av att judar inte beter sig som andra.
Dessa förklaringar växer till rena fantasier och konspirationsteorier. Men i grunden är det frågan om ett anspråk på en egen moralisk berättelse som är bättre eller mer moralisk än den andres.
Ett tydligt exempel är kosherslakt. I Sverige koldioxidgasas grisar till medvetslöshet före slakt. De tar upp till 30 sekunder innan djuren blir medvetslösa. Men kosherslakt anses vara förkastligt. Det är varken logiskt eller rationellt. Det är en känslomässig ovilja mot att acceptera det annorlunda och rättfärdiga sin egna moraliska berättelse.
Björn Furuhagen är inget undantag och naturligtvis klandrar jag honom inte för att han skrev först och tänkte sedan. Varje grupp bygger sin moraliska berättelse och anser att andras är sämre. För om man tror att den egna berättelsen är den riktiga kan man naturligtvis inte samtidigt ge en konkurrerande berättelse samma värde. Det är en existentiell fråga. Björn Furuhagen illustrerar idén att judar ska få göra vad de vill bara de gör som jag.
Björn Furuhagen gjorde som andra normalt gör. Han berättade vad han är emot. Vad han är för vet jag fortfarande inte och vad hans ovilja till att acceptera andras seder och bruk innerst inne bygger på vet han bäst själv.
Eli Göndör, gästkrönikör i Dagen och senior fellow Timbro
