Regeringen och olika politiska företrädare har gång på gång prisat civilsamhället för enastående engagemang för flyktingar och deras integration i samhället. Utan ideella organisationer, kyrkor och olika aktionsgrupper hade vi inte klarat den stora flyktingströmmen 2015-2016 säger man.
Men hur mår det civila samhället i dag? Vad tänker vi om politikernas kovändning i migrationspolitiken?
Vi har engagerat oss, lärt känna flyktingarna, undervisat i svenska, tolkat beslut och kallelser, hjälpt till att ringa myndigheter, besökt kontor, sjukhus och psykologer. Bjudit hem på fika och mat. Försökt vara en god lyssnare när ångesten och förtvivlan gripit tag i våra vänner från Syrien, Afghanistan och Irak.
Många har fått avslag på sin asylansökan. De har inte blivit trodda av dem som kanske träffat dem några timmar medan vi träffat dem under två år, ibland dagligen. När de äntligen fick komma till den stora asylintervjun och till domstolen har de fått höra att "vi har bara två, högst tre timmar på oss". Hela deras liv stod på spel under dessa timmar.
De senaste månadernas flyttkaos, när våra vänner måste flytta långt från nätverk, skola, kyrka, förening och vänner, har tärt hårt på oss alla. Den senaste tidens uppskrivningar av åldern på våra ungdomar har inneburit att många av oss öppnat våra hem eftersom ungdomarnas hela värld rasat samman. Många av oss har engagerat oss i att skriva verkställighetshinder, överklagat, sökt läkare och psykologers alternativa bedömningar, men oftast har ingenting hjälpt.
Hur ska vi orka engagera oss i fortsättningen? Hur ska vi finna en mening i det vi gör då benen rycks undan och allt faller ihop? Hur ska vi kunna känna tillit och förtroende längre? Hur ska vi få förtroende för politiska partier som gjort helomvändning? Hur ska vi kunna rösta på er när ni vänt barnen och de unga ryggen? Hur ska vi återfå förtroendet för myndigheters rättssäkerhet när vi ser hur misstag, felaktiga beslut, missförstånd, tolkningsmissar och okunskap om kultur, religion och landinformation inte rättas till?
Finns det några som vågar bryta mönstret och stå upp för en human flyktingpolitik? Finns det hopp om att rakryggade politiker bryter partipiskans hämmande och låsta positioner? Vilka ska få våra röster i höst?
Bengt Sjöberg, flyktingpastor, Filipstad
