Den 28 december var det Menlösa barns dag, eller Värnlösa barns dag som det står i almanackan numera.
Innebörden kommer av de händelser som ägde rum när kung Herodes beslöt sig för att döda det nyfödda Jesusbarnet, och beordrade att alla pojkar under två års ålder i Betlehem med omnejd skulle sökas upp och dödas. Exakt hur många små pojkar som föll offer för kung Herodes blodiga order vet vi inte. Men det var en stor tragedi vars minne har fortsatt att eka in i vår tid vid en särskild dag på året.
Att vara värnlös betraktas ofta som att vara i stort behov av hjälp, omsorg och värme, helt oberoende av vilka andra egenskaper den människan besitter i form av ålder, etnicitet, sexuell läggning, kön eller annat. Det är människor som vi generellt också ger mer resurser och stöd i samhället för att tillgodose speciella behov.
Dagen i almanackan kan få oss att fundera över vilka som är de värnlösa barnen i vårt samhälle i dag? Samhället i vår tid är på många sätt olikt det som skildras i händelserna kring Jesu födelse. Vi har ingen Herodes som avlägger dödsdomar över tvååriga pojkar av rädsla för konkurrens om kungatronen, i stället har vi mänskliga rättigheter att förhålla oss till som ett skydd för alla människor. Däremot är människovärdet något som fortfarande berövas vissa människor även i vårt land i dag, och det gäller inte sällan de som redan är minst, svagast och mest utsatta.
De ofödda barnen hör troligtvis till de mest oskyldiga och värnlösa i samhället i dag, och varje år berövas runt 37 000 av dem sina liv och får aldrig en chans att se dagens ljus. Anledningarna är givetvis många, men summan står fortfarande kvar. En summa där varje siffra motsvarar ett mänskligt liv som aktivt släcks.
Kanske kan en dag som denna bli mer än en parentes i almanackan, mer än en dag bland andra dagar som vi snabbt bläddrar förbi? Kanske kan den bli en ständig och viktig påminnelse om att allt tal om mänskliga rättigheter och att varje människa har ett okränkbart människovärde, faktiskt också kräver att vi efterlever de fina orden och annars riskerar att förvandla dem till floskler utan verklig förankring och mening?
Låt oss med större klarsyn och medkänsla vidga våra vyer gällande de värnlösa vi har i samhället och inkludera de ofödda barnen, utan att därmed fördöma de mödrar som befinner sig i en krisgraviditet.
Vi behöver inte offra två utsatta grupper på nollsummespelets altare, utan i stället bli ett samhälle som erbjuder mer stöd, mer värme och mer stöttning i de situationer där livet inte blir som man tänkt sig. Ett mer medmänskligt samhälle där varje människa, liten som stor, född som ofödd är viktig och värd att kämpa för. Ett samhälle där både mänskliga rättigheter och människovärdesprincipen får vara mer än bara ord.
Monika Severin, ordförande föreningen Människovärde
