Den stora tidningens kultursidor, som jag dagligen intar till mitt morgonkaffe, har ett perspektiv som verkar genomsyra den mesta bevakningen, om det så rör sig om bildkonst, film, musik eller något annat. Det perspektivet är sex. Det verkar råda en sexfixering på kulturredaktionen som påminner om dialogen i Whit Stillmans film "Last days of disco" där en av huvudpersonerna ger den andra råd om hur hon ska lyckas hitta en man: "Det kanske låter knäppt, men så ofta du kan, stoppa in ordet 'sexigt' i konversationen. Till exempel: 'Det är något som är så sexigt med stroboskop' eller 'jag gillar det här tyget, det är så sexigt'".
Jag får läsa om sexiga konstutställningar, konserter, filmer (förstås!) men också böcker och bildkonst. Sex säljer, det visste ju redan Aristofanes. Det är inte bara det att journalisterna upphetsat återger om det finns något som kan kallas sexigt i det ämne de fått sig tilldelat, det verkar dessutom som att "sexig" är snudd på synonym till bra och spännande. Är det, till exempel, mycket sex i en film kan man slå sig i backen på att recensenten kommer att föra upp det på filmens pluskonto. Och ännu bättre, förstås, om det är ovanligt, gränsöverskridande sex: Jippie! Vilket evangelium!
I höstas gjordes ett stort nummer av att storstjärnan Charlotte Rampling sa att vitsen med skådespelande, som hon såg det, var att hitta roller som bryter tabun och går över gränser. Det är uppenbart att journalisten som intervjuar anser att detta per definition är något bra och att det är just därför som Charlotte Rampling är en duktig aktris.
Med tanke på detta fenomen, som säkert inte begränsas till just min tidnings kultursidor – det myckna sexet och förtjusningen över kulturarbetare som bryter tabun och går över gränser – är det märkligt att indignationen över avslöjandena som kommit genom #metoo-kampanjen är så stor. Tidningens kulturjournalister riktigt tävlar i att ta avstånd från konstnärligt mansgriseri.
Min enkla fråga är: hur kan de tro att den kulturella sexfixering, som de traderar och säljer till oss kunder varje dag inte har något som helst att göra med de anklagelser om sexuella övergrepp och trakasserier som nu väller fram över världen? Plötsligt visar det sig att när det kommer till kritan så inser alla, också kulturjournalister, att det inte är så enkelt som att gränsöverskridande per definition är något bra, eller att sex i alla lägen är bra.
De flesta av oss har någon gång noterat hur löjligt påverkbara vi själva är, t ex hur hungriga vi blir när vi bläddrar i en mattidning eller går förbi ett mysigt sushi-ställe. Vi blir sugna, fastän vi egentligen kanske inte är hungriga, fastän vi vet att vi inte borde okynnesäta, eftersom vi inte mår bra av det i längden.
Jag gissar att vårt förhållande till sex fungerar på ungefär samma basala sätt. Ju mer vi umgås med bilder och artiklar som får vårt medvetande att associera till sex, desto mer kommer vi att tänka på sex och kanske också ägna oss åt sex, även om vi egentligen inte är ”hungriga” och vet att vi inte mår bra av att ”okynnesäta”. Och somliga kommer att praktisera en viss sorts mansgriseri.
Kan kulturjournalisterna verkligen svära sig fria från dessas dåliga uppförande?
För övrigt önskar jag att de kunde lita på att vi i läsekretsen uppskattar att läsa om filosofer, musiker och olika former av konst – även när konsten ifråga ägnas åt annat än sex.
I värsta fall är det så att medan vår kultur ägnar sig åt detta sub-navelskådande så är det en massa andra viktiga perspektiv som går oss förbi, som också de har med existensen att göra, även om de inte är "sexiga". Vi blir en kultur av "highlights"-konsumenter. Vi orkar sällan med att lyssna till hela operan, hela oratoriet, läsa hela den ryska romanen.
Vi plöjer deckare som egentligen är snabba actionfilmer förklädda till romaner: lite handling och personteckning, mycket våld och sex. Vi skummar till det gottaste, eftersom vi inte har tålamod att vänta, eftersom vi inte förstår att vi behöver förspelet, upptakterna, de långa beskrivningarna, att tankarna får ta tid. Ibland sägs det om barnen att de måste lära sig att ha tråkigt. Men hur ska de kunna lära sig att vänta, längta, att öva sig i tålamod – deras beteende är ju en spegling av vuxenvärldens flagranta brist på mognad och visdom.
Anna Sophia Bonde, präst, bibellärare och fri skribent
