Regeringen har nu satt ner foten och sagt nej till surrogatmödraskap. Det är en seger för barnen, men det är också en seger för jämställdheten.
Den sexuella revolutionen med tekniska metoder för barnbegränsning har bidragit till att sex har skiljts från sitt samband med familjebildning och reproduktion. Även fostret i livmodern ses som en teknisk produkt som människan förfogar över, inte som ett mänskligt liv med skyddsvärde. Samtidigt som denna utveckling många gånger skett på männens villkor, så är de flesta överens om att tillgången till preventivmedel har varit till välsignelse för att hjälpa kvinnor att ta kontrollen över sin reproduktiva hälsa och inte vara utlämnade åt patriarkalt utnyttjande.
Man räknar med att 10–15 procent av alla par i Sverige lider av ofrivillig barnlöshet, beroende på dysfunktion antingen hos mannen eller kvinnan eller båda. Därför har det utvecklats metoder för att avhjälpa detta: ovulationsstimulerande behandling, artificiell insemination och provrörsbefruktning (IVF) med antingen parets egna könsceller, eller ägg eller sädesceller från externa donatorer. Diskussionen om de etiska principerna för detta har varit levande parallellt med att dessa metoder utvecklats. Lagstiftningen har initialt utformats med fokus på familjesammanhållningen och att paret som genomgår behandlingen tillerkänns föräldraskap, även då genetiskt material donerats utifrån.
På samma sätt som preventivmedelskulturen skilde sex från reproduktion, så håller de nya metoderna för att avhjälpa barnlöshet på att skilja reproduktion från familjebildning. Detta är ingen önskvärd utveckling då det är naturens ordning att ett barn föds in i en familj och har en mamma och en pappa som svarar för dess introduktion i livet, och det är bra att lagstiftningen främjar familjebildning och barnets rätt till två föräldrar, en mamma och en pappa i normalfallet. Så har man sett det hittills, men allt fler röster höjs för att samhället ska stödja de vuxnas rätt att utifrån sina behov fullt ut utnyttja de nya teknikerna och inte sätta barnperspektivet i första hand, till exempel genom att tillåta ensamstående kvinnor att få tillgång till artificiell insemination.
En annan metod som inte gagnar barnens behov är surrogatmödraskap. I samband med IVF förutsätts den kvinna som bär fram barnet, tillsammans med sin man, bli barnets föräldrar också om ägg eller sperma kommer från utomstående givare. Vid surrogatmödraskap vänder man på detta perspektiv. Givarna av ägg och sperma ses nu som ägare till det genetiska material de levererat och man lägger ut graviditeten på entreprenad och hyr in sig i en annan kvinnas kropp.
I utvecklingsländer har detta blivit en industri där rika familjer använder fattiga kvinnor för detta ändamål. Fattiga kvinnor känner sig tvungna att ta vara på de ekonomiska möjligheter som ligger i detta för att bidra till familjens ekonomi. Men detta är en form av människohandel där man köper en annan människas kropp. Statens medicinsk-etiska råd har föreslagit en öppning för så kallat altruistiskt surrogatmödraskap (det vill säga utan ersättning) i Sverige, men om fenomenet normaliseras kommer också kommersiell handel att öka, all erfarenhet visar detta.
Surrogatmödraskap bidrar till trivialisering av graviditetens betydelse för moderskapet. Kan man helt och hållet frånkänna den kvinna som burit fram ett barn moderskap till barnet? En graviditet innebär ett känslomässigt engagemang för mamman och det emotionella samspelet mellan mor och barn är viktigt under graviditeten. Graviditeten är också påfrestande för både kropp och själ och risken för fysisk och psykisk sjukdom i samband med graviditet ska inte underskattas.
Det kan röra sig om allt från graviditetsförgiftning, struma, blodpropp i lungan till depression och psykos. Surrogatmamman tvingas att nollställa sina känslor för att klara av att lämna ifrån sig det barn hon burit. Detta är svårt då graviditeten naturligt frambringar känslor och engagemang, och studier har visat att surrogatmammor kan drabbas av separationsångest och depression, vilket är helt naturligt och förväntat.
Många komplikationer kan uppstå, och att det rör sig om en altruistisk gärning åt släktingar eller nära vänner ändrar inte detta, tvärtom kan det bli än mer trassligt om det inträffar komplikationer. Vad händer om surrogatmamman ändrar sig och vill behålla barnet? Och vad händer om de beställande föräldrarna separerar eller ångrar sig? Eller om barnet är sjukt. Vad händer vid fosterdiagnostik där beställande föräldrar och värdmamman har olika värderingar angående abort?
Surrogatmödraskap gagnar inte barnen på något sätt och det innebär en handel med kvinnors kroppar som i andra sammanhang fördöms. Detta är i högsta grad en jämställdhetsfråga, och därför bör det vara en glädjens dag för världens kvinnor att Sverige nu stänger dörren för detta.
Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri,
Jan-Henrik Stjerndahl, docent, överläkare, specialist inom gynekologi och obstetrik
Magnus Göransson, överläkare barn- och ungdomsmedicin
Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet.
