Debatt

Därför säger vi nej till barnhem

Barn ska aldrig sättas på institution. Det är fel, oavsett när, var eller vem som driver barnhemmet, skriver Daniel Grahn, generalsekreterare på Erikshjälpen.

Det har gått flera år sedan en av de största svenska vanvårdskandalerna avslöjades. Förövare var den ansiktslösa svenska staten. Offren var oskyldiga barn i tusentals som vårdats på svenska institutioner mellan 1920 och 1980.

Riksdagens talman fick 2011 be om förlåtelse på samhällets vägnar: ”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige!”

Vanvårdsutredningen skulle visa att 8 av 10 barn utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Kvinnor och män långt upp i ålderdomen bär både kroppsliga och själsliga ärr från sin uppväxt, den tid då personlighet formas och självkänsla utvecklas. En flodvåg av hemska berättelser kom plötsligt till allmänhetens kännedom.

Detta var verkligen en skam som aldrig skulle få upprepas. Och just därför är det ytterst märkligt att vi i dag utsätter barn för liknande situationer. Att vi riskerar ytterligare förstörda generationer av oskyldiga barn.

Det handlar om den växande globala barnhemsindustrin där barnens utsatthet är minst lika svår som i Sverige, där okunskapen ännu är stor och skygglapparna även större. Barn ska inte växa upp på institutioner. Hela idén är fel. Den var fel under 1900-talets Sverige, den är lika fel nu, oavsett var och i vems regi.

Det finns i dag många års, och samstämmig, forskning som visar att barns utveckling hämmas på institutioner. Barn behöver en relation med kärleksfulla närstående vuxna som är hos dem hela tiden och känner dem väl. På barnhem byts personal ofta och relationer skadas gång på gång. Allt påverkas, barnets fysiska och intellektuella tillväxt, liksom den känslomässiga och sociala utvecklingen. Dessutom ökar risken för våld och övergrepp.

Många unga vuxna får sedan svårt att klara ett självständigt liv den dag de lämnar institutionen. De upplever sig ensamma, övergivna och isolerade. Statistiken visar på ökade risker för missbruk, kriminalitet och självmord.

Enligt FN:s riktlinjer ska barn utan föräldrar i första hand placeras i andra familjer. Barnhem ska alltid vara det absolut sista alternativet. Små barn under tre år ska aldrig bo på barnhem.

Läs mer: De arbetar vidare­ i Moder Teresas Kolkata

I Sverige är många föreningar, kyrkor och skolklasser stolta över de barnhem man stöttar. En del har drivits länge med till synes gott resultat. Många ser sitt egna barnhem som undantaget från regeln. Man anser att ledarskapet är gott, kärleken överflödande och de vuxna är bra ersättning för föräldrar. Men detta handlar inte om enskilda barnhemsföreståndare eller barnhem. Detta gäller principen att gruppera in barn i stora grupper utan nära naturliga anhöriga. Barn ska inte växa upp på institutioner.

Sanningen är den att majoriteten av barn på institutioner, uppemot 80 procent, har en eller båda föräldrarna i livet. I de allra flesta fall är det fattigdom som gör att barn lämnas till institutioner, samma orsaker som under 1900-talets Sverige.

Det värsta är att utvecklingen tycks gå åt fel håll. Ta exempelvis Kambodja som fått 75 procent fler barnhem mellan 2005 och 2010. I vissa avskräckande fall blir barnen en lukrativ och populär turistattraktion. Gulliga flickor och pojkar hamnar i knäet på givmilda, godhjärtade västerlänningar. Foton tas, engagemanget väcks som blir till pengar för barnhemmet.

Vad är då lösningen? Ska alla barnhem stängas ner? Nej, inte i dag, och kanske inte i morgon. Men på sikt måste det vara målet.

Läs och lär. Första steget är att varje kyrka, skola och förening sätter sig in i problematiken. Som gåvogivare är man en del av problemet, men också en del av lösningen. Leta goda exempel där aktörer gått från institutionsvård till stöd i familjeliknande miljöer.

Läs mer: Hon skulle bli ett av nazismens idealbarn

Sök stöd. Seriösa barnrättsorganisationer jobbar med dessa frågor och kan hjälpa till. På www.barnhemskollen.se finns mer information.

Agera. Ta upp ett samtal med partnerorganisationen som driver ert barnhem. Kom ihåg, det är principen som är fel, oavsett hur duktig och kärleksfull personalen är.

Ställ om. Stötta er partner till förändring, bidra till utbildning som hjälper föräldrarna i barnets naturliga närmiljö.

Erikshjälpen har haft en egen lång resa, från att ha finansierat ett stort antal barnhem i världen till att i dag supporta familjer och små familjeliknande gruppboenden, dagverksamhet med mera. I vissa akuta fall, exempelvis övergrepp, stödjer vi också tillfälliga boenden i småskaliga institutioner.

Omställningen har bitvis varit smärtsam. Men med ökad kunskap har vi egentligen inte haft något val. Om vanvården på svenska barnhem var en skam under 1900-talet kan vi inte göra om samma misstag mot barn och ungdomar i dag.

Låt oss undvika en förödande svekdebatt och i stället hitta nya spännande vägar – för barnen, för framtiden!

Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen

Fler artiklar för dig