I dag, den 8 mars, är det den Internationella kvinnodagen, då framstående och kända kvinnor i dess drygt hundraåriga historia ska firas, framhållas som föregångsgestalter och efterföljansvärda. Kvinnor som kämpar, kvinnor vilkas rop skallar, kvinnor som slagits för jämställdhet, positioner och makt och kommit långt på den vägen.
På många håll i landet ordnas olika arrangemang. Kvinnorörelsen, det av Gudrun Schyman ledda Feministiskt Initiativ och andra utanför FI stående feminister i kultursektorn, tar förstås chansen att tala inte bara för sin sak utan också för alla kvinnor. Och, minsann, har inte också Vänsterns ledare, Jonas Sjöstedt, i metoorörelsens spår, presenterat kravet inför budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna, att 200 miljoner kronor extra ska anslås till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Sjöstedt är redan klar med sin orsaksanalys.
Läs mer: Hur är det att vara kvinna i kyrkan 2018?
Men tro nu inte att alla verkligt framgångsrika kvinnor kommer att stå i hyllningarnas och applådernas centrum i dag! Ånej, det finns ord som stavas urval, bortsortering och tystnad.
Tro alltså inte ett ögonblick att Gudrun Schyman och hennes FI, varken centralt eller lokalt, kommer att nämna världens kanske mäktigaste och mest beundrade kvinna sedan många år, Tysklands förbundskansler, Angela Merkel. Ställ in er på att hon, som mer än alla andra regeringschefer i gemenskapen, personifierar EU och dess sammanhållning, inte kommer att nämnas ens vid namn. Merkel, som nyss fått klartecken att bilda en ny så kallad storkoalition på hemmaplan och därmed fortsätta på den stabila, trygga regeringsvägen som gagnar hela EU, finns inte i dag på kvinnorörelsens och FI:s lista över föredömliga kvinnor.
Och när nämndes den 8 mars någonsin Moder Teresa (1910–1997), nunnan som vigde hela sitt liv åt att hjälpa människor i nöd och som fick Nobels fredspris för sina beundransvärda insatser? Hon förtigs alltså helt, när Internationella kvinnodagen – märk väl ordet "internationella" – ska samla kvinnoskarorna.
Och, med anknytning till Moder Teresas livsgärning, hur ofta uppmärksammas kyrkornas sociala och diakonala satsningar, som mestadels kvinnor står bakom? Det främsta exemplet är det som sker vid S:ta Clara kyrka i Stockholm, uppmärksammat i bland annat medierna.
I detta kyrkliga sammanhang bör också påpekas, att Svenska kyrkan sedan några år tillbaka har en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon tycks på kvinnodagen vara en icke-person, trots att hon som första kvinna nått kyrkans högsta position.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta: Hur framgångsrika unga kvinnor blivit partiledare, att det finns kända kvinnor som verkställande direktörer också i näringslivet, fast det klagas över att de är få, att lantbrukets föreningsrörelse under många år haft en kvinna i spetsen som nyss blev landshövding, för att nämna några.
Vad beror kvinnorörelsens tystnad om alla dessa kvinnor, som verkligen visat att kvinnor kan, på? Gissa tre gånger, fast ni, kära läsare, säkert behöver göra det bara en gång!
Och, apropå Jonas Sjöstedts krav på mer pengar till ett visst skolämne: vore det inte bättre med undervisning i humanism, hyfs, hut och hänsyn – vilka värderingar som ska ligga till grund för det goda samhället? Att alltså sätta själen och sinnet före kroppen.
Bengt Olof Dike, samhällspublicist, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar
