Min artikel om Billy Graham (den 27 februari) har väckt oväntad uppmärksamhet. Många har uttryckt tacksamhet och uppmuntran, några har blivit ledsna. Andra har blivit arga.
Stefan Swärd har kommenterat i flera olika medier och i olika tonlägen, mest nyanserat här i Dagen (den 6 mars). Tyvärr tycks han, liksom flertalet av kritikerna, ha läst med förutfattad mening och misstolkat mina motiv.
Vad gäller tidpunkt för tankar om en nyss avliden person är jag rädd att det som inte sägs nu inte kommer att sägas över huvud taget. Om några veckor finns risken att Billy Graham försvunnit ur de flesta medvetanden och möjligheten att reflektera går förlorad.
Läs mer: Stefan Swärd: Vi behöver lära av Graham
Även jag kan naturligtvis se att det finns substans bakom de goda orden om Billy Graham. Men han var ingen vanlig framgångsrik väckelsepredikant utan en person i unik maktställning, vilket bland annat de statsöverhuvudliknande omständigheterna kring hans begravning visar. Han var under ett 50-tal år rådgivare och själasörjare till världens mäktigaste män i världens mäktigaste land. Dessutom blev han till följd av detta och sitt unikt framgångsrika arbete inom ramen för Billy Graham Evangelistic Association (BGEA) ett föredöme för otaliga blivande väckelseevangelister, missionsstrateger och TV-pastorer. Detta gällde långt utanför USA:s gränser, vårt eget land inkluderat. Det innebar också att hans teologiska övertygelser fick en genomslagskraft som kanske ingen annans.
Läs mer: Pekka Mellergård: Billy Graham var inget helgon
Stefan Swärd ser inga problem att vara rådgivare till presidenter. Det skulle kanske inte jag heller, om de råd som gavs var goda och bra, och om det fanns tecken på att de efterföljdes. När det gäller Billy Graham vet vi att hans råd ibland var uppåt väggarna. Det gällde bland annat Vietnamkriget och den syn på judisk kulturelit han delade med Richard Nixon. Han gjorde småningom avbön för detta, precis som han radikalt ändrade sin inställning till kärnvapen. Tyvärr var en hel del skada redan skedd – som till exempel att han lyckades stöta bort mängder av framför allt yngre rättvisetörstande människor som tyckte sig få sina fördomar om kristen tro bekräftade. Inte minst i Sverige. Att avfärda dem som "vänster" eller "liberalteologer" är olyckligt och missvisande. Grahams kristna inflytande lyckades tyvärr inte heller hindra grova lögner om Tonkinbukten, Watergate, Iran-Contra-skandalen, Iraks massförstörelsevapen och inte heller tortyrcenter som Abu Graib och Guantanamo.
Det är svårt att förstå att det skulle vara fel att reflektera över vad dessa tre aspekter av Billy Grahams inflytande (makten, rollmodellen, teologin) betytt och betyder. Också för kristna med olika typer av politiska ambitioner i andra länder, inklusive vårt eget Sverige. Det är just för att världen behöver Jesus Kristus som det är viktigt att pröva vad som var bra, vad som var mindre bra och vad som var riktigt dåligt med Billy Graham. Är det inte bland annat det som den ”urskiljning”, som Paulus beskriver som en viktig nådegåva, handlar om?
Läs mer: Han tog väckelsen till maktens rum
För många av oss är detta särskilt angeläget när världens mäktigaste land nu leds av en människa som med visst fog beskrivits som "de sju dödsynderna inkarnerad", men som ändå fått sitt ämbete tack vare att 81 procent av landets vita evangelikaler och karismatiker röstade på honom. Naturligtvis är detta inte Billy Grahams fel. Och han ska inte behöva ta ansvar för sonen Franklins (som numera leder BGEA) starka stöd för Trump. Men den fråga jag ville ställa var om det ändå kan finnas ett samband mellan dessa evangelikala Trump-anhängare och Grahams syn på vad "frälsning" och "Guds rike" innebär, hans syn på "de yttersta tingen", hans nationalism och hans närhet till maktens korridorer. Och om Graham med sitt stora inflytande hade kunnat göra mer för att leda USA:s evangelikaler i en annan och för världen mer hälsosam, kanske livräddande riktning.
Läs mer: Billy Graham – från bondpojke till världsevangelist
Eftersom Swärd refererar till Lausannerörelsen kan det vara på sin plats att nämna att John Stott, en annan av grundarna, också hade problem med Billy Grahams teologiska utgångspunkter. Han hotade faktiskt 1974 att lämna Lausannekommittén om en alltför smal betoning på individens frälsning gjordes till utgångspunkt i missionsuppdraget. Efter ett dramatiskt dygn enades man om en tyvärr alltför svag kompromiss, som blev ett hinder för förverkligandet av Lausannerörelsens fulla potential.
Tyvärr är vår del av kristenheten inte så bra på att reflektera och vi har haft svårt att forma gemenskaper utifrån insikten att vi alla är benådade syndare som lever i dubbelheten av det Luther beskrev som "simul iustus et peccator" (på samma gång rättfärdig och syndare). Men om det är något sammanhang där det borde vara möjligt att se och samtala om denna allas vår bräcklighet och otillräcklighet borde det ju vara i kyrkan. Allt talar för att ett sådant förhållningssätt är utomordentligt viktigt för att göra evangeliet trovärdigt för alla dem som av olika anledningar ännu inte uppfattat att det handlar om goda nyheter.
Pekka Mellergård, överläkare och f d rektor på Örebro teologiska högskola (ÖTH)
