Man brukar säga att barnen är vår framtid, det stämmer. Men de är mer än så: De är vår nutid. Barns behov och omvårdnad är den absolut viktigaste frågan i dagens samhälle. Behoven är enorma. Enligt Unicef finns det i dag omkring 100 miljoner gatubarn.
Enligt samma källa utsätts nästan 75 procent av världens 400 miljoner barn i åldrarna två till fyra år för regelbunden bestraffning av sina vårdgivare. Mer än vartannat barn straffas med fysiska medel. WHO har uppskattat att 150 miljoner flickor och 73 miljoner pojkar har utsatts för sexuella övergrepp. Dessa fruktansvärda siffror kan bli för mycket för vem som helst. Har det vi gör verkligen någon betydelse? Kan vi förändra situationen? Mitt enkla svar är att, ja det vi bidrar med gör skillnad.
Tillsammans kan vi medverka till att världens barn får den omsorg, kärlek och tryggad uppväxt de så väl behöver. Vi är många som på olika sätt vill vara med och hjälpa till med våra resurser och kunnande.
När Daniel Grahn argumenterar i sin debattartikel "Därför säger vi nej till barnhem" (2 mars) går han dock ett steg för långt. I sin iver att förklara sin och Erikshjälpens syn på hur barnens omvårdnad ska bedrivas drar han sig inte för att generalisera och dra alla organisationer över en kam vars verksamhet på så sätt svartmålas. Därtill återges inte resultatet från en svensk statlig utredning korrekt utan anpassas för att passa in på den egna linjen. Det är oroande.
Utredningen ”Vanvård i social barnavård” baseras på närmare 1000 intervjuer med personer som utsatts för vanvård i barnhem eller fosterhem. Utredningen tar över huvud taget inte ställning till om barnhemsvård är bättre eller sämre än familjehem (fosterhem). Däremot konstateras i slutrapporten att de som bott i fosterhem i högre grad blivit utsatta för vanvård än de som bott på barnhem. Utredningen pekar på att det som avgör om barn och unga ska kunna skyddas mot vanvård är en fungerande tillsyn och uppföljning.
Hela rapporten finns att läsa på regeringskansliets hemsida. Det är ett intressant men fruktansvärt stycke svensk nutidshistoria.
Alla som håller på med barnverksamhet är överens om att det bästa för ett barn är att växa upp i trygghet med sina föräldrar. Tyvärr är detta inte alltid möjligt hur gärna vi än skulle vilja det. Verkligheten ser annorlunda ut. Det finns inga patentlösningar men många organisationer jobbar i dag med en palett av åtgärder som uppsökande verksamhet, utbildning, familjestöd, tillfälligt omhändertagande, fosterhem, barnhem. Allt efter de behov och möjligheter som finns. Kulturella skillnader, myndigheters direktiv och regler kan begränsa sättet att arbeta.
I det sammanhang där vår organisation bedriver verksamhet är erfarenheten att en kombination av familjestöd och barnhemsvård är det som fungerar bäst i dag. Där det är möjligt får barnet stöd för att kunna bo kvar hos sina föräldrar eller nära släktingar och när de sociala myndigheterna bedömer att det inte fungerar finns möjligheten att bo kortare eller längre tid på barnhemmet. Tiden som barnen bor på hemmet anpassas till varje barns individuella behov och vad myndigheterna beslutar.
Många frågar sig vad de kan göra för att hjälpa till. Och det är inte lätt att hitta rätt i utbudet av hjälporganisationer. Ibland är det svårt att få fram de uppgifter och svar man behöver, men ställ frågor. Hjälporganisationer bidrar gärna med information om ekonomi och arbetssätt. Begär referenser. Det kan vara andra givare, revisorer eller stödförsamlingar. Svensk insamlingskontrolls hemsida har en lista på över 400 organisationer som har 90-konto. Här är några krav du kan ställa:
• Har 90-konto. En kvalitetsstämpel för seriösa insamlingsorganisationer.
• Är transparent och granskas regelbundet både av sin egen personal och lokala myndigheter.
• Har låga insamlings- och administrationskostnader.
• Jobbar långsiktigt, hållbart och är väl insatta i landets traditioner, lagar och regler.
• Har gott rykte hos både den lokala befolkningen och myndigheterna.
För att vi tillsammans ska kunna nå målet om en bra uppväxt för alla barn behöver vi samarbeta. Att driva en linje av konfrontation och motsättningar leder ingenstans. Låt oss i stället använda våra gemensamma kunskaper och resurser på ett konstruktivt sätt. Det brådskar. Vi har inte råd att skapa motsättningar. Varje dag far alltför många barn illa i vår värld.
Per Magnusson, ordförande Hannas Hjälpverksamhet
