Biskop Per Eckerdal tillhör etablissemanget kring den nyantagna handboken för gudstjänster i Svenska kyrkan. Han försvarar den mot dess kritiker, bland andra mig i sin debattartikel i Dagen 28 mars. Den enda punkt där han är enig med mig är att den framlagda handboken inte kommer att bli folkligt älskad. Det är väl ett sorgligt konstaterande redan i starten?
1986 års handbok, som väl kunde behöva en lätt revision, vilket var syftet från början, hade sin styrka i två avseenden. Den höll ihop Svenska kyrkan i en liturgi för huvudgudstjänsterna på söndagar och helger. Den skapade samhörighet i gudstjänstens flöde med den världsvida kyrkan.
Den nya handboken har så många alternativ att välja mellan att det med nödvändighet kommer att skapas lokala gudstjänstagendor, som splittrar Svenska kyrkan i olika traditioner. Många har kunnat se mässor under påvens ledning på TV vid stora begivenheter i Rom och på andra håll i världen och kunnat konstatera att flödet i liturgin är detsamma. Det gemensamma flödet bygger på 100 års ekumeniska strävanden och har slagit igenom i allt fler kyrkotraditioner. Den nya handboken rör sig i annan riktning.
Biskop Per menar att min kritik ändå var modest. Ja, den riktigt tunga kritiken kom tidigt från språkliga, musikaliska och liturgivetenskapliga kretsar. Den behöver inte jag upprepa. Min invändning gäller det inbyggda syftet att lära kyrkfolket att tänk rätt i frågor om genus och om vi är jämställda med Gud. En gudstjänst ska hjälpa oss att tillbe Gud och kunna beröra vår själ, inte att tänka rätt.
Ett direkt missgrepp är försöket att avskaffa det "gamla Fader vår". Alla som lett en gudstjänst vet vilket gensvar det blir när Fader vår i den svenska versionen från äldsta tid väljs. Folket vill få be "vårt dagliga bröd giv oss idag". Det är genuint begripligt och svarar mot ett folkligt behov. Likaså: "inled oss icke i frestelse utan fräls oss från ondo". Det förstår människor precis vad det betyder.
Den nya handboken är det nuvarande svenskkyrkliga etablissemangets bok och ett exempel på att det inte är folket som överger kyrkan utan tvärtom.
Björn Fjärstedt, biskop emerittus
